Konsten att styra upp och hålla sig i bubblan.

Tränade med kommendering ikväll. Två länkar hade jag planerat.
1. Vittring(fokus på säkert beslut), fritt följ(fokus på att styra upp och träna som vanligt), slät inkallning(fokus på snabb ingång i avslut)
2. Ff (träna som vanligt), Vittring(säkert beslut) Zäta(uppmärksam mellan skiftena)

Det här fria följet, har kommit att bli vårt värsta moment. Eller mitt värsta kanske jag ska vara ärligt och säga. Hur svårt kan det vara att träna på som vanligt fast jag har kommendering? Av Stina som är den som känner oss som ekipage absolut bäst. Tydligen skitsvårt! Jag hade bestämt mig för att stötta, bekräfta muntligt, rätta till och inte lyda ”språng marsch” eller ”moment slut”. TräningsdokumentationMen tro på själva den, att jag föll in i den passiva känslan och bara gick. Jag var olydig som planerat, men jag var inte där för Grym. Inte där som den trygga föraren som behåller  ansvaret för uppgiften och ser till att vi båda är kvar i bubblan. Shame on me!
Inför länk 2 hade jag läxat upp mig själv och varit tydligare när jag preppade mig. Tydlig Hilding, TYDLIG! Och då gick det ju så där bra som jag vet att det kan vara.
Tummar med mig själv på att jag ska ändra på detta. Vilket förmodligen innebär hårt arbete på flera plan. Det ligger så mycket bakom, men det tar jag i ett annat blogginlägg!

Annonser

Träningshelg

imageDe här helgerna när vi åker iväg Grym och jag för att bara träna lydnad är guld värda. Att träna med människor som känner oss, som törs komma med galna förslag, som vet vår historia och stoppar mig att upprepa misstag jag gjort tidigare tar mig framåt nåt oerhört i träningen.

Många gånger när jag stöter på problem i träningen försöker jag uppfinna ett nytt sätt, en ny övning, en ny vinkel på problemet vilket oftast är helt onödigt. I vårt fall är det absolut effektivast att gå tillbaka till de övningarna vi gjorde i inlärningen som han känner igen och bara förstärka det fina beteendena han visat tidigare.

Men nu har vi stött på patrull i alla fall. Normalt sett har jag ofta en belöning ligger långt in i rutan som han får ta på mitt varsågod efter att han lagt sig. Den här gången tog han inte mitt ligg utan knöck belöningen innan han lade sig. Jag upprepade mitt ligg med en brysk stämma. Mitt arsel! Det räcker för att han ska börja tveka på att gå in i rutan. Jag har hela hösten jobbat med detta, från grunden precis som i början. Men han stoppar iaf väldigt ofta ca 5-7 meter från kon.

Så jag började om på ett nytt spår. Lärde in tasstarget som vi inte använt tidigare. Ett bra grepp tyckte jag (och tycker fortfarande) eftersom det var helt nytt och inte alls förknippat med nåt annat. Det har gått riktigt bra. Han har ett högt engagemang för att markera targeten och vi har börjat öka avståndet. Inga problem, han tar sikte och springer dit med full kraft. Jag har fått ut avståndet så långt att han inte ser targeten längre. Nu ligger den i rutan så han ska se vart han ska sikta. Det var heller inga problem. Värdet av targeten verkar överbrygga den tidigare dåliga erfarenheten av rutan. Han kan springa iaf 30-35 meter till rutan efter att jag ställt honom i läge och förflyttar mig ifrån honom i olika vinklar. YES!

Men så kom problemet. Jag började länka ihop rutan med konen och ibland tvekade han på rutan. På samma avstånd från konen som förr. Hmm.

Nu kommer vi tillbaka till början av inlägget. Värdet av engagerade träningskompisar. Efter en del meckande med flytt på rutan, gjorde flera rutor i rad åt olika håll, med och utan kon, kort och långt håll. Tillsammans såg vi det! Det är ju inte rutan i sig som är problemet. Det är skicket från kon! Hur gick det till?

Nu är planen att skicka till en kon som står max 8 meter från rutan för att göra det enkelt. Vi varvar det med långa skick utan kon och konskick som leder till att han får springa direkt till en extern belöning långt bort, utan samband med ruta. Det kommer lösa sig den här gången också!