Flow på tävling

Jag och Grym tävlade igår. En helt vanlig kvällstävling i Kungsör, endast klass 3. Tio startande. En sån där gemytlig liten tävling som förgylls av duktiga arrangörer.

För oss var det inte bara en lite tävling. Jag jagar SM-kvalpoäng med andan i halsen. Gjorde ett medvetet val förra året att inte tävla eliten i onödan eftersom jag ville lägga all tid på att ha Grym genomarbetad i de nya momenten inför VM och NM. Så nu har vi bara några få tävlingar på oss att få till riktigt höga poäng och sist gick det ju mindre bra på den punkten.

Tävlingen vi gjorde igår minns jag som i nåt sorts rosa välbehagsludd. Det bara flöt på därinne på plan. Grym var bekväm och jag skötte mina kort och hade det trevligt där inne. Inget krig, vilket inte är en helt ovanlig känsla när jag försöker hålla honom i schack. Inga ljud, vilket kommer som ett brev på posten om han känner sig pressad. Inte så många försök från Gryms sida att försöka förekomma mig och ta egna beslut om vad som ska komma härnäst. ;o)

Vad har då hänt? Efter en mängd diskussioner med mina kloka träningskamrater och testpass med Grym har jag lagt om upplägget av träningen en del. Han har redan väldigt fina tekniska detaljer, det är vårt samarbete som det ligger en bugg i. Jag har nu släppt på kontrollen av honom i de flesta moment och i de flesta transporter mellan moment. Han får numera titta sig omkring, lugna sig själv OCH har ansvaret att följa mig. Jag bestämmer det inte åt honom. Typ. Det enda som jag fortfarande är supernoga med är att han inte får vika med blicken i allt fotgående. Det handlar inte om att han vrider bort huvudet eller sackar, det är mikrominimala blicksläpp med bibehållen position på huvudet. Men han försvinner även i tanke och koncentration när han gör så. Jag har nu alltså lagt ribban mycket högre för vad som är bra, jag har ändrat rutinen inför de momenten och jag tränar framför allt inte fotgående utan kommendering och ögon som betraktar Grym hela tiden och signalerar till mig när han släpper. Jag uppmärksammar honom på att jag märker det och inte är nöjd med det, men jobbar på med gott humör. Allt annat får han vara med och styra, betrakta och ha en egen uppfattning om. Det har gjort honom mycket lugnare och mer öppen för kommunikation. Hm, jag lär mig ständigt nya saker i kommunikationen med honom. Min bästa läromästare alla kategorier!

Sen har vi en till faktor som spelar stor roll. Igår började vi dagen med en fysiskt utmanande promenad. Han älskar när jag skickar honom runt träd, holmar, hus, whatever och tar i så han är alldeles löddrig i halskragen efter passet. 50 min uppvärmning, fyspass, nervärmning. Därefter ett två timmars träningspass i tävlingshallen varav 40 min effektiv tid med Grym och för honom okänd tävlingsledare som var helt införstådd i uppgiften att pointa blicksläpp. Några timmars vila, ett till likadant fyspass strax innan samling för tävlingen och mat i magen gjorde mannen lugn och tillfreds att leverera momenten på topp.

Resultat: 313 poäng av 320 möjliga och vinst. Den största vinsten i det hela är att vi är tillbaka på banan som ett svetsat team. Att vi dessutom har kommit en god bit på väg mot att få ihop kvalpoäng till SM gör ju inte saken sämre.

Annonser

Tävling på G

Processed with MOLDIV

Det har varit lite tyst här ett tag men det betyder absolut inte att det inte händer nåt. Tvärtom.
Till helgen startar båda hundarna på tävling. Mac debuterar i startklass och Grym startar på Sveriges första class 3 tävling.

Mac är en rolig liten hund som gärna tränar allt som kan generera godis och bus. Han har numera full koll på startklassmomenten och är introducerade i alla andra moment utom vittringen. Det ska egentligen inte vara något problem att ta ett första pris i morgon. Det som kan sätta käppar i hjulet är han tappar fokus när jag är på väg från honom i inkallning och apportering. Då kommer jag behöva lägga på ett dubbelkommando.

Jag har låtit bli att försöka kvala in till 2017 års SM i lydnad under 2016 eftersom dom tävlingarna gick i gamla eliten och jag har valt att bara köra enligt nya class 3 som är aktuellt för rankingtävlingar, NM och VM. Så nu har jag lite piskan på ryggen att leverera höga poäng på tre tävlingar under januari, februari och mars innan kvaltiden går ut. Och det kryllar ju inte direkt med tävlingar den här perioden. Men det är bra, jag sköter mig som bäst under press. Sköter jag mina kort sköter Grym sin del.

Håll tummarna så återkommer jag med resultat!

En lite längre ”bakfylla”

Jeeez, det har hänt en del på sistone!

Jag och Grym har deltagit på VM och SM i lydnad. Med endast två veckors mellanrum. Vi har gjort bra saker och mindre briljanta insatser. Vi var delaktiga i att Sverige tog en bronsmedalj i lagtävlingen på VM. Vi kom med till den individuella finalen efter att ha placerat oss på femte plats på fredagens grundomgång. Efter några missar i finalen hamnade vi på 20:e plats. Jag tycker att vi kan bättre än så, men det får vi visa nästa år.

På SM vann vi kvalomgången och i finalen hamnade vi på en sjunde plats totalt.

Det finns massor att berätta om dessa arrangemang men nu är jag av den sorten att jag tittar mer framåt i min reflektion av vad som hänt. Såå, vad gör jag för att hålla formen och spetsa till konkurrensförmågan?

Grym har blivit äldre, fyller sju i höst.  Han trycker inte på lika mycket som han gjort alldeles av sig själv tidigare. Jag har t.ex. jobbat jättemycket med ljud i fria följet. Jag har inte kunnat säga ”fot” utan att han gått upp i varv och ljudat. Ett ljud som kommer från magtrakten som om hela kroppen tar i och trycker upp luften via stämbanden som välkommen tar mot och skapar ett ”pip-stön-nu-kör-vi-ljud” Jag har anpassat mitt sätt att röra mig efter hans aktivitetsnivå. Våra uppvärmningar har varit mycket träning, såväl lydnad som fys långt innan och typ alla moment x 3 innan vi går in för att han ska vara tömd. Det har funkat finfint. Fram till VM… Fast han verkar helt trygg och lugn vid flyg, passkontroll, bussresor, hotellvistelse och på tävlingsplatsen har det tagit mycket kraft.

Jag missbedömde hans intensitet och värmde för mycket och lade honom i en för lugn känsla. Lade för mycket kraft på att skapa lugn och stabilitet. I finalen på VM var han trött. Riktigt trött. Det märks på att han inte håller ihop koncentrationen och att han inte är lika kraftfull i sina rörelser. Dålig koncentration kan ställa till mycket…
Mellan mästerskapen vilade vi en vecka och varvade upp en vecka innan det var dags för SM. Inte optimalt med två så viktiga tävlingar inpå varandra. Det är rätt många delar som mattas på tävling vilka behöver förstärkas inför nästa tävling. Förväntan i gruppmomenten, intensitet i stoppen på inkallning, noggrannhet i vittring. Bland annat…
Jag kan konstatera att samma känsla och aktivitetsläge fanns med på SM. Hm, jag lär så länge jag lever.

Jag ÄR nöjd med vår prestation på båda mästerskapen, absolut stolt över vår insats. Kan fortfarande känna euforin när vi klev av planen efter lagtävlingen på VM, helt magiskt. Men det kan bli bättre.

Nu så här några veckor efter SM, några turer med båten i Stockholms skärgård, några nätter hos goda vänner, ingen träning alls är vi igång igen. Grym tycker det är löjligt med träningsvila men jag märker att den gjort gott. Hans ögon glöder igen. Han tar i när vi tränar. Gött.
Jag håller på att jobba om fria följet. Det ska in betydligt mer intensitet där, han får anstränga sig betydligt mer för att hänga med i svängar och halter och han fixar det nu utan ljud. Han behöver utmaningar den killen!
Har återinfört externbelöning i träningen igen. För att lura honom att glida ur bubblan. Så jag kan snuva honom på belöningen. Så han blir förbannad på mig. Så han anstränger sig mer att hålla fokus. Anstränger sig för att vara där och ta information.

Älskar den här hunden och att utvecklas med honom!

VM i lydnad

Grym och jag har fått förtroendet att delta i Sveriges lydnadslandslag igen! Den här gången är det  VM i Moskva 30/6 – 3/7 som står för dörren. Jag är oerhört glad över detta, bubblig i kroppen och så stolt över Grym. Och mig. Det har varit ett mål ända sen Grym var lill-liten att komma upp i den kunskapsnivån som vi nu är i. Eller faktiskt ännu bättre om jag ska vara helt ärlig. Vi är ju inte riktigt framme vid vår topp ännu som jag ser det.

Det här med att hela tiden flytta målet framför sig tror jag har varit en styrka i vår utveckling. Att aldrig bli nöjd. Sån är jag. Det går nån timme eller max nån dag när jag sjunker ner och njuter av att jag uppnått ett mål. Typ, första förstapriset, lydnadschampionatet, mer än 300 poäng, kval till SM osv. Sen är min hjärna igång igen. Nytt mål, bättre detaljer, bättre fysik. Jag älskar utveckling!

fotgående lör SM 2015

SM 2015. Placering: 2;a

För mig var det jättestort att komma med i talanggruppen. Jag var oerhört nervös när jag skulle tävla den klass 3 jag skulle filma för att skicka in till uttagningen till talanggruppen. Det var en tävling på Rådalens BK. Ligger jättelångt från oss men det låg på vägen hem från några träningsdagar hos Gryms uppfödare. Hon hade tipsat om en jättetrevlig tjej som var medlem där och också skulle tävla. Som redan var med i talang. Hon skulle kunna filma. Helt säkert, sa Josse! Den tjejen heter Marika Hansson. Såklart filmade hon, Grym skötte sig, jag skötte mig och vi hade en film som jag nöjt kunde skicka in till talanggruppsuttagningen.

I ett gäng som jag tränar med ingår Eva Thorstensson. En oerhört skicklig hundtränare med massor av tävlingsmeriter. Jag kommer ihåg hur hon kommenterade mina tveksamheter om att komma med i talanggruppen. -Klart du kommer med, vem skulle putta undan dig, så bra som ni är? Om nåt år kommer du att tävla i blågula svenska landslagsdressen. Kära Eva, så mycket styrka dom orden gav mig!

Att komma med i talanggruppen, till SM, i landslagsgruppen, till NM, till VM är ett mål i sig. Men om jag inte tänker tanken på vad jag ska göra av den möjligheten redan från start är det svårt att ladda om.
Det jag egentligen har som mål är ju att kunna leverera på dessa stora mästerskap. Jag måste ta för självklart att jag är minst lika bra som dom andra, men med den skillnaden att jag kan snäppa upp en nivå till när det verkligen gäller.

Grym nos apport

Grym

Det har inte varit det lättaste. Jag förstår också att jag gjort bra saker med Grym eftersom vi kommit så långt på vår inte allt för krokiga väg. Jag vet att jag är en snabbtänkt och innovativ hundtränare. Jag är helt medveten om att jag är så envis att jag tränar på till jag får det att fungera. Men vet du, det är lätt att bli lite starstrucked av skickliga hundtränare som varit med på högsta nivå i många år, med fler hundar, som är så oerhört strukturerade i sin träning och sin dokumentation. Det är lite svårt att ta för självklart att jag också ligger i den toppen. Jag är ju fortfarande en ung tjej vars favoritsysselsättning är att utvecklas med sin hund. Men nu är jag där och jag jobbar på att se mig själv som en mogen kvinna med stor erfarenhet av hundträning och framgångar i allehanda hundsporter.

Grym är inte så komplicerad att tävla egentligen. Det som är mest komplicerat i vårt tävlande är att jag ska tagga till det där lilla extra. Tagga till så där ordentligt så att min starka energi håller honom där han ska vara. Så att han inte har en chans att ens försöka förstå vad vi ska utföra härnäst. Han ska bara följa mig och och min information. Inte ta en massa egna beslut. Min svåraste uppgift på tävling är att hålla oss i samma starka bubbla. Hela programmet. Allt det andra har vi ju tränat så mycket på så det ska gå av sig självt.

För att jag ska tagga till sådär bra behöver jag utmaningar. Jag får ofta skapa utmaningar åt mig själv inför tävling. För att min hjärna inte ska lägga i autopiloten och bara göra. Utan verkligen anstränga sig. Så ett VM är en utmaning i min smak.

JAG SER SÅÅÅ MYCKET FRAM MOT ATT TÄVLA VM I MOSKVA MED DET OTROLIGT KOMPETENTA SVENSKA LYDNADSLANDSLAGET!
Svenska laget NM 2015

 

 

Rankingtävling

Tävlat rankingtävling i Kungsör  idag.

Snygg fjärr, riktigt bra inkallning, bra Z till två tredjedelar-den första tredjedelen var han inte riktigt där. Tappade fullständigt bort sig i vittringen och fastnade i en doft i mattan. Så länge att tiden gick ut, resultat:0. Fritt följ mestadels av två individer, inte ett team. Blablabla.  Såklart är jag nöjd med hans fina utföranden, Grym är bäst. Alla dagar i veckan.

Efter lite rannsakan ligger som vanligt problemet hos mig. Jag fick inte in oss i bubblan. Jag lät Grym sväva iväg. Ta för stort ansvar. Jobba för självständigt. Då blir det inte bra. Det tävlingar som funkat bäst är när jag i såväl träning innan som under tävling håller oss båda hårt i vår bubbla och fullständigt styr upp vartenda steg så Grym i lugn och ro kan göra det han ska. Utan att behöva fundera på vad som ska komma härnäst av alla coola möjligheter på planen. Så jag lägger den här tävlingen till handlingarna som ett fall av ”learning by mistake”.

Nu har vi ungefär 2,5 månader på oss till nästa tävling. Ett utmärkt tillfälle att göra om och göra rätt. Jag hinner lära om sånt som inte alls är bra. (Tempo till kon, fast grepp i lätta apporter m.m.) Jag hinner förstärka sånt som är mindre bra. (riktning till icke-kon, vägval från gripande i apporteringsdirigeringein in till min sida m.m.) Och såklart götta oss i hans alla fina delar.

Två-och-en-halv-månader. Det blir bra. Det kan till och med bli otroligt bra!

Rutan från dagens tävling: Betyg nio. Kommentar: ”Båge till rutan, snett avslut”. Filmare: Mikaela Hilding


 

Vittring

Grym har en tendens att springa in bland vittringspinnarna och sätta ner näsan först vid andra eller tredje pinnen. Är det en rund formation jobbar han sig bortifrån och hemåt. Är det en horisontell formation går in in mitt på jobbar sig till höger, har han inte hittat nåt vänder han och letar hela raddan ut. Jag vill inte andra så att han ska börja från vänster, speciellt inte nu när nya reglerna kommer och vittringen kan läggas lite hur som. Det är väldigt sällan han tar fel. Han jobbar engagerat när väl näsan är på. Han har bra tempo ut och in. Men mycket vill ha mer! Jag skulle vilja få honom att använda  näsan direkt på första pinnen. Bromsa upp och börja leta direkt isf att sakta av bland pinnarna.
Jag kan inte krångla och styra bland pinnarna, då sviker självförtroendet. Jag måste få honom att själv hitta ett annat sätt. (mitt sätt…) Nu är det bara tre veckor kvar till nästa rankingtävling så jag kan inte mecka allt för mycket.

Nu testar jag att låta honom gå på min ”kantarellbana” och sortera pinnar som ligger i burkar. Kriteriet är att markera rätt pinne genom att frysa. Min tanke är att  han ska bli ivrigare att hitta än att grotta ner sig i att leta. Känna sig säkrare på att rätt är rätt. Parallellt fortsätter jag köra vittringen som vanligt. Utvärdering: tja om ett halvår kanske…

Detaljer, detaljer

Vi har fått in stooora speglar i Hundungdoms träningslokal. Såå himla bra för positionsträningen. Jag har tyckt att våra sidoförflyttningar varit bra men det var dom ju inte alls. Nu har jag legat i några dagar och är lite mer nöjd med utförandet. Ser på filmen att han är med bekväm när jag korsar benen när vi rör oss till höger än när jag tar ”omsteg”. Jag har valt bort att korsa benen för att det kan missuppfattas som ett steg om det blir för stort. Eller att jag tar olika stora steg. Men när jag ser hur mycket bättre han går med mina ben korsade är det nog idé att fila på min egen stegteknik och använda det som passar honom bäst.
Testade av apporteringsingångarna. Hade tänkt nöta på med fotgåendet med apport i munnen några dagar till. Men jag var bara tvungen att prova. Inga tugg!!! Tjoho!! Går tillbaka till ”traska-runt-med-apport-i-fria-följet-träningen” ett tag till enligt plan så det får landa ännu mer.

Blanda svårt och lätt

Vissa saker är lätta och andra är svåra. För alla. Såväl hundar som människor. Men ju fler gånger vi fått prova ju lättare blir det. Även med sånt som redan från början är lätt.
Grym har en tendens att ta ett liitet omtag/”tugg” på träapporten i återgången, ca 4-5 meter från mig. Ungefär på det avståndet där tempo blir lite lägre inför ingången. Det kan även komma lågt ljud någon enstaka gång precis när han sätter sig. Jag tolkar det som en liten osäkerhet inför att bära nåt och ha högt tempo mot och nära mig. Vi har aldrig varit oense om just den detaljen men på nåt sätt är det ändå lite negativt laddat att springa fort mot mig med något i munnen.
Jag har lagt ner massor med tid på gripanden med klipp i bettet, kunna springa fort med apporten, vända samtidigt som han griper, alla slags möjliga och omöjliga material, tyngder, storlekar. Och han är riktigt bra på det.

Vid närmare eftertanke är det just ingångar och vara vid min sida som vi tränar minst på i apporteringen. Såklart är han minst genomarbetad i den detaljen.
Så vi slår nu två flugor på smällen. Jag gör gärna fler saker på samma gång… Grym har ju även en del ljud för sig i fria följet om han inte riktigt är med på vad som händer.
Projekt fotgående med liten apport i munnen är inlett. Han får mycket träning i att bära nära mig, I varje halt gör vi ett avlämnande med godisbelöning, in med apporten och fortsätter. Jag håller fotkriterierna och ”bärakriterierna”.
Nyttan? Ju mer vi tränar på nåt, desto enklare blir det. Hur svårt kan det vara att gå fot utan apport i munnen? Hur svårt kan det vara att vara att röra sig nära med apport i munnen? Jag får massor av tillfällen att belöna avsluten på apporteringen. Utan föregående apportering. Vid varje belöning värdeladdas beteendet.

Just nu har jag en hund som har en hel del ljud för sig i fotgåendet, men inga omtag, what so ever. Jag har en hund som har en betydligt större förväntan i halterna/avlämnningarna. Nu jobbar vi igenom det här till han är helt bekväm i allt det nya. Sen ska vi utvärdera vad som hänt med ingångar från en hel apportering. Återkommer mer reflektion om två veckor.

IMG_6148

Fullträff!

Tävlat idag!
Jag hade ett (1) mål med mig för denna tävling. Att ge Grym tydlig och trygg vägledning genom alla moment. Det innebär lång tid för uppvärmning med kommendering (vilket vore omöjligt utan mina fantastiska träningskompisar, tack!). Det betyder även att jag inte kan ge honom en lucka till att försöka förekomma mina beslut. Inte ge honom en chans att ligga steget före och tro att han vet vad som ska komma och därefter blir frustrerad för att det inte blev så.
Jag höll honom i uppgift hela tiden, jag tog chansen att stötta verbalt under fria följet, jag bekräftade honom med små, kända signaler vid rätt beslut. Signaler som ingen annan ser men som är såå betydelsefulla för att han ska fortsätta jobba med bibehållet gott självförtroende.

Jag lyckades! Grym följde mig istället för att förekomma. Han var lugn och trygg. Jag gjorde tamejfan min bästa tävling ever. Vilket gjorde att även Grym fick förutsättningar att göra det.
Som en parentes kan jag även konstatera att de ominlärda detaljerna i fria följet, zäta och platsliggning höll hela vägen. Woop, woop!

Resultat: Mitt hjärta sväller inför den fantastiska hunden. Jag har fått massor av ny energi att fortsätta vägen mot toppen. Som en bonus fick vi 295 poäng i protokollet.

Grym prisrosett Rättvik