Maxad kurs

Jag och Jennie Siggstedt har fått förtroendet att coacha ett gäng lydnadsekipage från Gävle Hundungdom. Åtta tjejer som redan är duktiga och ambitiösa hundtränare. Dessutom är de aktiva i förening, det var kriterie ett för att få vara med på den här satsningen. Under hela 2016 kommer vi att få  ha dom under våra vingar. Fatta vilken lyxvariant på kurs! Förutom att de är helt självgående allihop kommer vi att hinna med all fördjupning, alla diskussioner, vi får möjlighet att följa upp alla tips vi ger och vi kan testa en massa praktiska små varianter i detaljträningen. Ni vet sånt som det är omöjligt att hinna på en vanlig kurs. Det ska bli så himla roligt och Jennie och jag kommer förmodligen att utvecklas lika mycket som instruktörer, coacher, personlighetsutvecklare och människor som tjejerna kommer att utvecklas som lydnadstränare och tävlare.

I dag var första tillfället. Vi började med att baka, göra fruktsallad, fixa bordsplacering och duka fint. Förutom att vi fick gofika lärde de känna varandra lite och vi fick en del värdefull information om hur de agerar i grupp.

Vad behövs generellt innan man börjar bygga ett moment? En hel del visade det sig. Massor av grundfärdigheter värktes fram i gemensam brainstorming. Bra belöningar, koncentrationsförmåga, snabb reaktion, självförtroende, störningsokänslighet, rätt förväntan, uthållighet, tålamod. Oops så mycket som hunden kan lära sig utan att ens gå in på momenten. Tjejerna fick plocka fram två styrkor och två svagheter hos sin hund vad gäller grundfärdigheter.
Vid diskussionen kring de här styrkorna och svagheterna blev jag lite imponerad. De kom ganska snabbt fram till att svagheter kan vara en styrka och tvärtom. En hund som har lite motstånd mot att jobba på avstånd är förmodligen rätt enkel att få följsam. Eller  hunden som myror i brallan och har svårt med stadgan är ju så läcker att jobba kring snabba reaktioner med. En rätt stor del i framgång är att lära känna sin hund! Dra nytta av  styrkor och jobba aktivt för att stärka upp svagheterna.

Nu sover vi några nätter på den här kunskapen och fortsätter grotta ner oss i lydnadens underbara värld till veckan.

Annonser

Gryms trollkarl

Det här med att plugga har sina fördelar. Den absolut största är att jag ofta kan styra min tid själv. Bröt inläsningen av miljörapporter strax före lunch, preppade godispungen och drog till träningslokalen med grabbarna. Filar signalsäkerhet i nya hoppapport-momentet och vanliga apporteringsdirigeringen. Alltså att han ska känns igen sig till 100% i de båda apporteringsmomenten. Runda kon och stoppa strax efter är en signal till apporteringsdirigering mot mig som alltid följs av ett hopp. Stanna vid kon är signal till rapportering utåt och även om det står ett hopp i området ska det inte tas. Grym behöver göra många upprepningar för att vara helt trygg. Så då får han många upprepningar.

Mac fick sig ett pass med halter i fotgåendet med helt stilla framtassar. Svårt! Omvänt lockande gör det enklare, precis som ljudstörningar omkring oss. Många upprepningar kommer det att bli innan vi lägger på högre aktivitet. Om vi ens någon gång kommer att behöva det.

Under en tid har jag har svårt att få Grym att gå ”högt” i starterna i fotgåendet. Han sitter bra uppsträckt men de första tre-fyra stegen sänker han sig för att sen sträcka sig uppåt igen när vi fått upp farten. Jag har funderat på om det sitter fast nåt någonstans i kroppen och att det började bli dags att besöka Ove, Gryms personliga fyscoach. :) Som av en händelse kom ett SMS igår där Ove ville ha oss med när Arbetarbladet skulle göra en artikel om att han utökat sin kiropraktikverksamhet till att även omfatta hundar. Så med fotografen/journalisten i hälarna tittade han genom Grym i rörelse samtidigt som han förklarade för journalisten vad han såg. Lite felbelastning här och snedvridningar där. Han såg den låga hållningen som jag är ute efter att få bort i fotstarterna.
Efter lite kläm och känn, lite ryck och knyck var Grym som ny igen. Belastar jämnt och sträcker upp sig i starterna. Vi gick genom några övningar på pilatesbollen som vi fick med oss hem.
Grym hos Ove

Tankar för dagen…

Igår besökte vi vår eminente och påhittiga kiropraktor. Vi ägnade rätt mycket tid åt att skapa bra övningar till Grym. Gå och backa i motlut och medlut, gå med framtassarna på en skateboard, skänkelvikning, belastning på pilates… Till slut hade Grym verkligen gett upp, han var helt slut i musklerna.
Jag fick också ett anpassat träningsprogram som vi testade igenom på mig och jag fick i hemläxa.
Imorse var jag heelt slut i kroppen och väldigt trött. Grym låg kvar i sin korg när jag sent omsider gick upp. Vi ruskade igång kropp och knopp och gav oss iväg till Sandviken för att träna med Jennie, Emma och Linnea. Som vi bestämt. Trots att det var motigt. Dukade planen med fartmoment. Blev plaskblöt om fötterna i det långa blöta gräset. Värmde. Lusten börja komma tillbaka. Belönade några bra ingångar på plan, nu började vi ha kul. Trött Grym på SiGSkickade på rutan, full fart till kon och ruta. Full fart i belöning. Full fart i hopp-apport. Bra fokus och engagemang i fria följet.

Vi gjorde båda gruppmomenten i följd med SiG sist. När jag kikade runt hörnet efter 1,5 minut ser jag min trötta hund kämpa på. Han har halkat ner på höften men håller sig sittande. Han har väldigt hög förväntan i sittandet i vanliga fall men nu var det kämpigt. När de andra går tillbaka belönar jag ur honom och tokbusar bakom gömmet.

Så trött, så mycket träningsvärk. Ändå ger vi oss ut och tränar, fast det är tungt, fast vi gärna velat ta sovmorgon och vilodag.  Är det det som skapar gemenskap? Är det det som skapar framgång? Är det det som gör att vi orkar leverera två dagar i rad på tävling?
Jag tror det. Fråga vilken toppidrottsman som helst. Det är inte alltid roligt att träna, men det behövs göras. Vad vann jag på dagens träning? Jag tog oss ur en trött och sliten känsla och stoppade in oss i vår bubbla där vi jobbar på, håller fokus och har roligt. Kan vi på träning så kan vi på tävling. Om jag är övertygad om det, så hänger Grym på.

Vilodag

Grym är trött, Trött, TRÖTT!
Efter gårdagens träning som innehöll alla momenten i elitklass och några extra rutor och apporteringsdirigeringar var Grym TRÖTT. Trött i kroppen och trött i mössan. Vi har tränat mycket på slutet. Mest för att tömma honom på energi. Och med rätt bra timing fick jag till det nu. Han är nöjd. Lagom i tid för SM. Så idag har han vilat från allt vad lydnad heter, även vardagslydnad. Han har mestadels gått i koppel på promenader för att han ska slippa vara uppmärksam. Vi har tagit en lååång cykeltur till Bönan, Grym åkte cykelkorg hela vägen och sov under bordet när vi åt lunch.
I morgon ska vi lattja lydnad! 6 dagar kvar innan SM.
IMG_8222

Nio dagar till SM

Min vardag består ofta till stor del av hundverksamhet men den senaste tiden har livet verkligen dominerats av hund. Hund i tankarna och en större dos lydnadsträning med Grym än normalt. Vi laddar inför SM  i lydnads som går 24-26 juli i Eskilstuna. Minst två pass lydnad om dagen. Alla moment eller delar av dom varje dag. Kan ju krasst summera att ju mer träning, desto bättre utförande.
Tidigare i våras tog jag tag i utförandet av zätat. Fick kommentar på tävling att ”föraren håller inte linjen”. Hmmm, det momentet är ju inte bara att hunden ska välja rätt skifte, den ska vara rakt placerad på sin linje, vilket innebär att den måste gå rakt i fotgåendet, hela sträckan. Hunden måste vara rapp in i fotgåendet vid upptagen och vara parallell i alla vinklar. Åsså jag då som förare. Måste också gå rakt. Och se till att hunden går 50 cm från linjen mellan konerna. Vilket innebär att jag måste går ca 65-70 cm från konerna, även när hunden står kvar i sitt skifte. Om jag dras mot konen i mina transporter utan hund blir det neddrag. Och det är lätt hänt. Så jag fixade till markeringar för 50 cm och 70 cm och markerade exakt var vinklarna skulle göras. Åsså gick jag, med och utan hund. Fast mest med hund. Fast med fokus på hur jag placerade oss. Ibland kom ett skifte och ibland bara gick vi. På köpet fick jag en hund som är väldigt mycket tryggare i momentet. Träning ger färdighet!
Jag har varit lite ovarsam med använda vittringspinnar. Jag har lagt dom på ”avvittring” ett längre tag och använt dom igen. Och igen. Efter att ha fått lite skäll av träningskamrater och lite tveksamheter hos Grym bestämde jag mig för att göra mig av med alla gamla pinnar, bara använda helt nya till mig och antingen helt nya eller såna som någon annan tagit i förr som ”fel pinnar”. De som Grym tagit i, men som jag inte tagit i ,kasseras numera också. En sån himla tur att jag gjorde detta drygt två veckor före SM. För det var svårt enligt Grym. Han har såklart blivit van med bakgrundsdoften och de helt nya pinnarna gjorde övningen annorlunda. Han har haft några dagar nu som han undersöker alla rätt noggrant innan han bestämmer sig. Farten tillbaka har varit lägre. Det är på väg att bli säkert, men det kräver upprepningar. Så vi tränar vittringen väldigt ofta nu, flera gånger om dagen. Han är på väg att få tillbaka självförtroendet i momentet. Bästa Grym!Busy Border Grym vittring

Vittring

Grym har en tendens att springa in bland vittringspinnarna och sätta ner näsan först vid andra eller tredje pinnen. Är det en rund formation jobbar han sig bortifrån och hemåt. Är det en horisontell formation går in in mitt på jobbar sig till höger, har han inte hittat nåt vänder han och letar hela raddan ut. Jag vill inte andra så att han ska börja från vänster, speciellt inte nu när nya reglerna kommer och vittringen kan läggas lite hur som. Det är väldigt sällan han tar fel. Han jobbar engagerat när väl näsan är på. Han har bra tempo ut och in. Men mycket vill ha mer! Jag skulle vilja få honom att använda  näsan direkt på första pinnen. Bromsa upp och börja leta direkt isf att sakta av bland pinnarna.
Jag kan inte krångla och styra bland pinnarna, då sviker självförtroendet. Jag måste få honom att själv hitta ett annat sätt. (mitt sätt…) Nu är det bara tre veckor kvar till nästa rankingtävling så jag kan inte mecka allt för mycket.

Nu testar jag att låta honom gå på min ”kantarellbana” och sortera pinnar som ligger i burkar. Kriteriet är att markera rätt pinne genom att frysa. Min tanke är att  han ska bli ivrigare att hitta än att grotta ner sig i att leta. Känna sig säkrare på att rätt är rätt. Parallellt fortsätter jag köra vittringen som vanligt. Utvärdering: tja om ett halvår kanske…

Detaljer, detaljer

Vi har fått in stooora speglar i Hundungdoms träningslokal. Såå himla bra för positionsträningen. Jag har tyckt att våra sidoförflyttningar varit bra men det var dom ju inte alls. Nu har jag legat i några dagar och är lite mer nöjd med utförandet. Ser på filmen att han är med bekväm när jag korsar benen när vi rör oss till höger än när jag tar ”omsteg”. Jag har valt bort att korsa benen för att det kan missuppfattas som ett steg om det blir för stort. Eller att jag tar olika stora steg. Men när jag ser hur mycket bättre han går med mina ben korsade är det nog idé att fila på min egen stegteknik och använda det som passar honom bäst.
Testade av apporteringsingångarna. Hade tänkt nöta på med fotgåendet med apport i munnen några dagar till. Men jag var bara tvungen att prova. Inga tugg!!! Tjoho!! Går tillbaka till ”traska-runt-med-apport-i-fria-följet-träningen” ett tag till enligt plan så det får landa ännu mer.

Blanda svårt och lätt

Vissa saker är lätta och andra är svåra. För alla. Såväl hundar som människor. Men ju fler gånger vi fått prova ju lättare blir det. Även med sånt som redan från början är lätt.
Grym har en tendens att ta ett liitet omtag/”tugg” på träapporten i återgången, ca 4-5 meter från mig. Ungefär på det avståndet där tempo blir lite lägre inför ingången. Det kan även komma lågt ljud någon enstaka gång precis när han sätter sig. Jag tolkar det som en liten osäkerhet inför att bära nåt och ha högt tempo mot och nära mig. Vi har aldrig varit oense om just den detaljen men på nåt sätt är det ändå lite negativt laddat att springa fort mot mig med något i munnen.
Jag har lagt ner massor med tid på gripanden med klipp i bettet, kunna springa fort med apporten, vända samtidigt som han griper, alla slags möjliga och omöjliga material, tyngder, storlekar. Och han är riktigt bra på det.

Vid närmare eftertanke är det just ingångar och vara vid min sida som vi tränar minst på i apporteringen. Såklart är han minst genomarbetad i den detaljen.
Så vi slår nu två flugor på smällen. Jag gör gärna fler saker på samma gång… Grym har ju även en del ljud för sig i fria följet om han inte riktigt är med på vad som händer.
Projekt fotgående med liten apport i munnen är inlett. Han får mycket träning i att bära nära mig, I varje halt gör vi ett avlämnande med godisbelöning, in med apporten och fortsätter. Jag håller fotkriterierna och ”bärakriterierna”.
Nyttan? Ju mer vi tränar på nåt, desto enklare blir det. Hur svårt kan det vara att gå fot utan apport i munnen? Hur svårt kan det vara att vara att röra sig nära med apport i munnen? Jag får massor av tillfällen att belöna avsluten på apporteringen. Utan föregående apportering. Vid varje belöning värdeladdas beteendet.

Just nu har jag en hund som har en hel del ljud för sig i fotgåendet, men inga omtag, what so ever. Jag har en hund som har en betydligt större förväntan i halterna/avlämnningarna. Nu jobbar vi igenom det här till han är helt bekväm i allt det nya. Sen ska vi utvärdera vad som hänt med ingångar från en hel apportering. Återkommer mer reflektion om två veckor.

IMG_6148

Pepp!

IMG_6121Är fortfarande fylld av energi från gårdagens tävlingsframgångar. Dag efter tävling är mental vilodag för Grym. Själv har jag varit i skolan hela dagen och hjärnan har gått på högvarv. Såå skönt med en cykelrunda på 7 km runt Forsby när jag kom hem. Jag unnade mig en pluggfri kväll, herregud jag har ju varit aktiv i skolan hela dagen! Vad ägnar jag en ledig kväll till? Jomen planering av Gryms fortsatta träning.
Vi har en rankingtävling inplanerad om sex veckor och en till om ytterligare fyra veckor. Fram till första rankingtävlingen har vi dessutom två hela helger och en heldag inbokade med träning i grupp på nya ställen. Och ett flertal ”vanliga” träningar med våra närmaste träningskompisar såklart! Jag har tagit mig en funderare på upplägget för träning av fys, detaljer och helhet fram till tävling två som alltså ligger 10 veckor framåt. Tycker det är rätt svårt att få en lagom mix mellan detaljer och helhet. Dessutom vill jag ju pricka in formtopp vid båda tävlingarna. Köra parallellt hela tiden eller lägga olika typer av träning i kortare block? Jag började med ett lättare problem. Har satt en struktur för vad jag är ute efter i alla momenten. Gjort en prioriteringsordning på kriterierna, med inspiration från Maria Brandels blogginlägg härom dagen. Det jag sätter högst på priolistan är det som är viktigast, del som ligger under ska jag inte bry mig om just nu. Har inte haft mod, överseende eller struktur att bara ägna mig åt ett kriterie i taget utan jobbat med alla parallellt, fast i olika övningar. Ska bli spännande att se hur jag klarar detta. Förmodar att jag kommer att göra om priolistan ofta.

Som på beställning sände SVT1 ett program i kväll om Ryttarprinsen Alexander Zetterman. Otroligt inspirerande att höra ryttarlandslaget fundera och diskutera kring förberedelser, inställning och laganda.

Riktigt Pepp På Utveckling Och Nya Grepp!IMG_6125

Clinic hos Hundreda

DSG bakdelskontroll Arninge

Foto: Emma Hammar

I lördags var jag i Arninge, inbjuden av Emma Hammar på Hundreda att hålla en clinic och kurs i fjärrdirigering/kroppskontroll. Det här ämnet kan jag uppehålla mig vid hur längre som helst och mina tankar kring det utvecklas ständigt. Som alla lydnadsmoment, är det vi ser på tävlingsplanen, bara toppen på ett isberg. Det ligger oerhört mycket arbete, tanke och tid bakom ett moment som ska hålla tävling efter tävling.
En riktigt bra fjärrdirigeringen innebär att hunden har full koll på hela sin kropp, har muskler som klarar att lyfta kroppen i stora och små rörelser, balans att hålla kroppen på rätt köl. För mig innebär grundträningen allt detta men även att forma fram ett fysiskt språk mellan hund och förare. Föraren behöver lära sig exakt vilka hjälper hunden behöver för att flytta sin kropp precis dit den ska.
Hunden behöver ha en kunskap om att den tjänar på att ta hänsyn till vad förarens kroppspråk betyder. En fråga jag ofta får på kurser är vilka handtecken som bör användas. Mitt svar är: -jag vet inte! Det är något som formas fram mellan hund och förare på vägen genom all grundträning.
Aussie tränar fjärr Foto: Emma Hammar
En detalj som vi tjänar på att lära hunden är engagemang i skiftena. Att den tar i för att hamna rätt och för att det ska ske snabbt. Säg den domare som inte tycker om snabba beslut och rappa utföranden!
Grym på bänk Arninge
Foto: Emma Hammar. Den bästa av dom grymma
Grym har såklart varit med hela dagen. Väntat, och väntat. Väntat lite till. Fått briljera ibland genom att visa de olika skiftena och hur vi jobbat fram dom. Åsså vänta lite till… Han har väldig stor del i formulerandet av mina fjärrtankar. Han har varit min läromästare och ”tvingat” mig att hitta övningar för att göra honom helt trygg i hur det ska utföras.