Tillbaka till framtiden

Vi har gjort kväller och slagit oss till ro i den uppbäddade bilen. Genom den lite nervevade sidorutan snirklar sig den kyliga, fuktiga nattluften in. Ljudet av vågor som rullar in mot stranden lugnar sinnet och frigör tankar. 


Jag, Grym och Mac har tagit en lillsemester i samband med Almedalsveckan. Bara vi. På Gotland. Det har varit en hektisk period ett tag nu. Nytt jobb, separation, flytt, tävlat SM och VM. Börjar hitta tillbaka till mig själv så smått. Slutar att existera och börjar leva.

Annonser

Flow på tävling

Jag och Grym tävlade igår. En helt vanlig kvällstävling i Kungsör, endast klass 3. Tio startande. En sån där gemytlig liten tävling som förgylls av duktiga arrangörer.

För oss var det inte bara en lite tävling. Jag jagar SM-kvalpoäng med andan i halsen. Gjorde ett medvetet val förra året att inte tävla eliten i onödan eftersom jag ville lägga all tid på att ha Grym genomarbetad i de nya momenten inför VM och NM. Så nu har vi bara några få tävlingar på oss att få till riktigt höga poäng och sist gick det ju mindre bra på den punkten.

Tävlingen vi gjorde igår minns jag som i nåt sorts rosa välbehagsludd. Det bara flöt på därinne på plan. Grym var bekväm och jag skötte mina kort och hade det trevligt där inne. Inget krig, vilket inte är en helt ovanlig känsla när jag försöker hålla honom i schack. Inga ljud, vilket kommer som ett brev på posten om han känner sig pressad. Inte så många försök från Gryms sida att försöka förekomma mig och ta egna beslut om vad som ska komma härnäst. ;o)

Vad har då hänt? Efter en mängd diskussioner med mina kloka träningskamrater och testpass med Grym har jag lagt om upplägget av träningen en del. Han har redan väldigt fina tekniska detaljer, det är vårt samarbete som det ligger en bugg i. Jag har nu släppt på kontrollen av honom i de flesta moment och i de flesta transporter mellan moment. Han får numera titta sig omkring, lugna sig själv OCH har ansvaret att följa mig. Jag bestämmer det inte åt honom. Typ. Det enda som jag fortfarande är supernoga med är att han inte får vika med blicken i allt fotgående. Det handlar inte om att han vrider bort huvudet eller sackar, det är mikrominimala blicksläpp med bibehållen position på huvudet. Men han försvinner även i tanke och koncentration när han gör så. Jag har nu alltså lagt ribban mycket högre för vad som är bra, jag har ändrat rutinen inför de momenten och jag tränar framför allt inte fotgående utan kommendering och ögon som betraktar Grym hela tiden och signalerar till mig när han släpper. Jag uppmärksammar honom på att jag märker det och inte är nöjd med det, men jobbar på med gott humör. Allt annat får han vara med och styra, betrakta och ha en egen uppfattning om. Det har gjort honom mycket lugnare och mer öppen för kommunikation. Hm, jag lär mig ständigt nya saker i kommunikationen med honom. Min bästa läromästare alla kategorier!

Sen har vi en till faktor som spelar stor roll. Igår började vi dagen med en fysiskt utmanande promenad. Han älskar när jag skickar honom runt träd, holmar, hus, whatever och tar i så han är alldeles löddrig i halskragen efter passet. 50 min uppvärmning, fyspass, nervärmning. Därefter ett två timmars träningspass i tävlingshallen varav 40 min effektiv tid med Grym och för honom okänd tävlingsledare som var helt införstådd i uppgiften att pointa blicksläpp. Några timmars vila, ett till likadant fyspass strax innan samling för tävlingen och mat i magen gjorde mannen lugn och tillfreds att leverera momenten på topp.

Resultat: 313 poäng av 320 möjliga och vinst. Den största vinsten i det hela är att vi är tillbaka på banan som ett svetsat team. Att vi dessutom har kommit en god bit på väg mot att få ihop kvalpoäng till SM gör ju inte saken sämre.

Gryms tävlingsdag

Fotgående Grym

Jag hade fler mål med denna tävlingsdag.
Övergripande var att kunna få fram den där härliga känslan av samarbete vi har på träning även på tävling och att genomföra momenten så briljant att poängen kan bidra med ett SM kvalificerande resultat.

Grym gjorde mängder av fina saker på tävlingen! Bra tempo i de flesta delarna. En riktigt bra vittring som vi jobbat så mycket med. Snygg fjärr som vanligt, det är hans paradnummer. Riktigt bra konskick inför apporteringsdirigeringen som vi också jobbat med att få rakt. Jag tyckte att jag själv jobbade på bra därinne för att förbereda inför varje moment och med att hålla honom så pass fokuserad att det mesta blev väldigt bra!
Men jag lyckade inte få till de stora övergripande målen. Som i sin tur leder till ljud för att han inte är riktigt koncentrerad och trygg och en del omtag på apporten för att vi inte är riktigt i flow. Vi har med oss 178,5 poäng från Fagersta, vilket förmodligen inte kommer att hjälpa upp statistiken för SM-kval.

Med mig har jag också ideér om hur jag kan förändra träning, men framför allt hur jag behöver jobba med uppvärmning för att han ska bli helt ”lösgjord” där inne på tävlingsplanen och bara följa mig och inte ta några egna beslut som får honom splittrad.

Fortsättning följer, skam den som ger sig!

Tävling på G

Processed with MOLDIV

Det har varit lite tyst här ett tag men det betyder absolut inte att det inte händer nåt. Tvärtom.
Till helgen startar båda hundarna på tävling. Mac debuterar i startklass och Grym startar på Sveriges första class 3 tävling.

Mac är en rolig liten hund som gärna tränar allt som kan generera godis och bus. Han har numera full koll på startklassmomenten och är introducerade i alla andra moment utom vittringen. Det ska egentligen inte vara något problem att ta ett första pris i morgon. Det som kan sätta käppar i hjulet är han tappar fokus när jag är på väg från honom i inkallning och apportering. Då kommer jag behöva lägga på ett dubbelkommando.

Jag har låtit bli att försöka kvala in till 2017 års SM i lydnad under 2016 eftersom dom tävlingarna gick i gamla eliten och jag har valt att bara köra enligt nya class 3 som är aktuellt för rankingtävlingar, NM och VM. Så nu har jag lite piskan på ryggen att leverera höga poäng på tre tävlingar under januari, februari och mars innan kvaltiden går ut. Och det kryllar ju inte direkt med tävlingar den här perioden. Men det är bra, jag sköter mig som bäst under press. Sköter jag mina kort sköter Grym sin del.

Håll tummarna så återkommer jag med resultat!

En lite längre ”bakfylla”

Jeeez, det har hänt en del på sistone!

Jag och Grym har deltagit på VM och SM i lydnad. Med endast två veckors mellanrum. Vi har gjort bra saker och mindre briljanta insatser. Vi var delaktiga i att Sverige tog en bronsmedalj i lagtävlingen på VM. Vi kom med till den individuella finalen efter att ha placerat oss på femte plats på fredagens grundomgång. Efter några missar i finalen hamnade vi på 20:e plats. Jag tycker att vi kan bättre än så, men det får vi visa nästa år.

På SM vann vi kvalomgången och i finalen hamnade vi på en sjunde plats totalt.

Det finns massor att berätta om dessa arrangemang men nu är jag av den sorten att jag tittar mer framåt i min reflektion av vad som hänt. Såå, vad gör jag för att hålla formen och spetsa till konkurrensförmågan?

Grym har blivit äldre, fyller sju i höst.  Han trycker inte på lika mycket som han gjort alldeles av sig själv tidigare. Jag har t.ex. jobbat jättemycket med ljud i fria följet. Jag har inte kunnat säga ”fot” utan att han gått upp i varv och ljudat. Ett ljud som kommer från magtrakten som om hela kroppen tar i och trycker upp luften via stämbanden som välkommen tar mot och skapar ett ”pip-stön-nu-kör-vi-ljud” Jag har anpassat mitt sätt att röra mig efter hans aktivitetsnivå. Våra uppvärmningar har varit mycket träning, såväl lydnad som fys långt innan och typ alla moment x 3 innan vi går in för att han ska vara tömd. Det har funkat finfint. Fram till VM… Fast han verkar helt trygg och lugn vid flyg, passkontroll, bussresor, hotellvistelse och på tävlingsplatsen har det tagit mycket kraft.

Jag missbedömde hans intensitet och värmde för mycket och lade honom i en för lugn känsla. Lade för mycket kraft på att skapa lugn och stabilitet. I finalen på VM var han trött. Riktigt trött. Det märks på att han inte håller ihop koncentrationen och att han inte är lika kraftfull i sina rörelser. Dålig koncentration kan ställa till mycket…
Mellan mästerskapen vilade vi en vecka och varvade upp en vecka innan det var dags för SM. Inte optimalt med två så viktiga tävlingar inpå varandra. Det är rätt många delar som mattas på tävling vilka behöver förstärkas inför nästa tävling. Förväntan i gruppmomenten, intensitet i stoppen på inkallning, noggrannhet i vittring. Bland annat…
Jag kan konstatera att samma känsla och aktivitetsläge fanns med på SM. Hm, jag lär så länge jag lever.

Jag ÄR nöjd med vår prestation på båda mästerskapen, absolut stolt över vår insats. Kan fortfarande känna euforin när vi klev av planen efter lagtävlingen på VM, helt magiskt. Men det kan bli bättre.

Nu så här några veckor efter SM, några turer med båten i Stockholms skärgård, några nätter hos goda vänner, ingen träning alls är vi igång igen. Grym tycker det är löjligt med träningsvila men jag märker att den gjort gott. Hans ögon glöder igen. Han tar i när vi tränar. Gött.
Jag håller på att jobba om fria följet. Det ska in betydligt mer intensitet där, han får anstränga sig betydligt mer för att hänga med i svängar och halter och han fixar det nu utan ljud. Han behöver utmaningar den killen!
Har återinfört externbelöning i träningen igen. För att lura honom att glida ur bubblan. Så jag kan snuva honom på belöningen. Så han blir förbannad på mig. Så han anstränger sig mer att hålla fokus. Anstränger sig för att vara där och ta information.

Älskar den här hunden och att utvecklas med honom!

VM i lydnad

Grym och jag har fått förtroendet att delta i Sveriges lydnadslandslag igen! Den här gången är det  VM i Moskva 30/6 – 3/7 som står för dörren. Jag är oerhört glad över detta, bubblig i kroppen och så stolt över Grym. Och mig. Det har varit ett mål ända sen Grym var lill-liten att komma upp i den kunskapsnivån som vi nu är i. Eller faktiskt ännu bättre om jag ska vara helt ärlig. Vi är ju inte riktigt framme vid vår topp ännu som jag ser det.

Det här med att hela tiden flytta målet framför sig tror jag har varit en styrka i vår utveckling. Att aldrig bli nöjd. Sån är jag. Det går nån timme eller max nån dag när jag sjunker ner och njuter av att jag uppnått ett mål. Typ, första förstapriset, lydnadschampionatet, mer än 300 poäng, kval till SM osv. Sen är min hjärna igång igen. Nytt mål, bättre detaljer, bättre fysik. Jag älskar utveckling!

fotgående lör SM 2015

SM 2015. Placering: 2;a

För mig var det jättestort att komma med i talanggruppen. Jag var oerhört nervös när jag skulle tävla den klass 3 jag skulle filma för att skicka in till uttagningen till talanggruppen. Det var en tävling på Rådalens BK. Ligger jättelångt från oss men det låg på vägen hem från några träningsdagar hos Gryms uppfödare. Hon hade tipsat om en jättetrevlig tjej som var medlem där och också skulle tävla. Som redan var med i talang. Hon skulle kunna filma. Helt säkert, sa Josse! Den tjejen heter Marika Hansson. Såklart filmade hon, Grym skötte sig, jag skötte mig och vi hade en film som jag nöjt kunde skicka in till talanggruppsuttagningen.

I ett gäng som jag tränar med ingår Eva Thorstensson. En oerhört skicklig hundtränare med massor av tävlingsmeriter. Jag kommer ihåg hur hon kommenterade mina tveksamheter om att komma med i talanggruppen. -Klart du kommer med, vem skulle putta undan dig, så bra som ni är? Om nåt år kommer du att tävla i blågula svenska landslagsdressen. Kära Eva, så mycket styrka dom orden gav mig!

Att komma med i talanggruppen, till SM, i landslagsgruppen, till NM, till VM är ett mål i sig. Men om jag inte tänker tanken på vad jag ska göra av den möjligheten redan från start är det svårt att ladda om.
Det jag egentligen har som mål är ju att kunna leverera på dessa stora mästerskap. Jag måste ta för självklart att jag är minst lika bra som dom andra, men med den skillnaden att jag kan snäppa upp en nivå till när det verkligen gäller.

Grym nos apport

Grym

Det har inte varit det lättaste. Jag förstår också att jag gjort bra saker med Grym eftersom vi kommit så långt på vår inte allt för krokiga väg. Jag vet att jag är en snabbtänkt och innovativ hundtränare. Jag är helt medveten om att jag är så envis att jag tränar på till jag får det att fungera. Men vet du, det är lätt att bli lite starstrucked av skickliga hundtränare som varit med på högsta nivå i många år, med fler hundar, som är så oerhört strukturerade i sin träning och sin dokumentation. Det är lite svårt att ta för självklart att jag också ligger i den toppen. Jag är ju fortfarande en ung tjej vars favoritsysselsättning är att utvecklas med sin hund. Men nu är jag där och jag jobbar på att se mig själv som en mogen kvinna med stor erfarenhet av hundträning och framgångar i allehanda hundsporter.

Grym är inte så komplicerad att tävla egentligen. Det som är mest komplicerat i vårt tävlande är att jag ska tagga till det där lilla extra. Tagga till så där ordentligt så att min starka energi håller honom där han ska vara. Så att han inte har en chans att ens försöka förstå vad vi ska utföra härnäst. Han ska bara följa mig och och min information. Inte ta en massa egna beslut. Min svåraste uppgift på tävling är att hålla oss i samma starka bubbla. Hela programmet. Allt det andra har vi ju tränat så mycket på så det ska gå av sig självt.

För att jag ska tagga till sådär bra behöver jag utmaningar. Jag får ofta skapa utmaningar åt mig själv inför tävling. För att min hjärna inte ska lägga i autopiloten och bara göra. Utan verkligen anstränga sig. Så ett VM är en utmaning i min smak.

JAG SER SÅÅÅ MYCKET FRAM MOT ATT TÄVLA VM I MOSKVA MED DET OTROLIGT KOMPETENTA SVENSKA LYDNADSLANDSLAGET!
Svenska laget NM 2015

 

 

Maxad kurs

Jag och Jennie Siggstedt har fått förtroendet att coacha ett gäng lydnadsekipage från Gävle Hundungdom. Åtta tjejer som redan är duktiga och ambitiösa hundtränare. Dessutom är de aktiva i förening, det var kriterie ett för att få vara med på den här satsningen. Under hela 2016 kommer vi att få  ha dom under våra vingar. Fatta vilken lyxvariant på kurs! Förutom att de är helt självgående allihop kommer vi att hinna med all fördjupning, alla diskussioner, vi får möjlighet att följa upp alla tips vi ger och vi kan testa en massa praktiska små varianter i detaljträningen. Ni vet sånt som det är omöjligt att hinna på en vanlig kurs. Det ska bli så himla roligt och Jennie och jag kommer förmodligen att utvecklas lika mycket som instruktörer, coacher, personlighetsutvecklare och människor som tjejerna kommer att utvecklas som lydnadstränare och tävlare.

I dag var första tillfället. Vi började med att baka, göra fruktsallad, fixa bordsplacering och duka fint. Förutom att vi fick gofika lärde de känna varandra lite och vi fick en del värdefull information om hur de agerar i grupp.

Vad behövs generellt innan man börjar bygga ett moment? En hel del visade det sig. Massor av grundfärdigheter värktes fram i gemensam brainstorming. Bra belöningar, koncentrationsförmåga, snabb reaktion, självförtroende, störningsokänslighet, rätt förväntan, uthållighet, tålamod. Oops så mycket som hunden kan lära sig utan att ens gå in på momenten. Tjejerna fick plocka fram två styrkor och två svagheter hos sin hund vad gäller grundfärdigheter.
Vid diskussionen kring de här styrkorna och svagheterna blev jag lite imponerad. De kom ganska snabbt fram till att svagheter kan vara en styrka och tvärtom. En hund som har lite motstånd mot att jobba på avstånd är förmodligen rätt enkel att få följsam. Eller  hunden som myror i brallan och har svårt med stadgan är ju så läcker att jobba kring snabba reaktioner med. En rätt stor del i framgång är att lära känna sin hund! Dra nytta av  styrkor och jobba aktivt för att stärka upp svagheterna.

Nu sover vi några nätter på den här kunskapen och fortsätter grotta ner oss i lydnadens underbara värld till veckan.

Tankar för dagen…

Igår besökte vi vår eminente och påhittiga kiropraktor. Vi ägnade rätt mycket tid åt att skapa bra övningar till Grym. Gå och backa i motlut och medlut, gå med framtassarna på en skateboard, skänkelvikning, belastning på pilates… Till slut hade Grym verkligen gett upp, han var helt slut i musklerna.
Jag fick också ett anpassat träningsprogram som vi testade igenom på mig och jag fick i hemläxa.
Imorse var jag heelt slut i kroppen och väldigt trött. Grym låg kvar i sin korg när jag sent omsider gick upp. Vi ruskade igång kropp och knopp och gav oss iväg till Sandviken för att träna med Jennie, Emma och Linnea. Som vi bestämt. Trots att det var motigt. Dukade planen med fartmoment. Blev plaskblöt om fötterna i det långa blöta gräset. Värmde. Lusten börja komma tillbaka. Belönade några bra ingångar på plan, nu började vi ha kul. Trött Grym på SiGSkickade på rutan, full fart till kon och ruta. Full fart i belöning. Full fart i hopp-apport. Bra fokus och engagemang i fria följet.

Vi gjorde båda gruppmomenten i följd med SiG sist. När jag kikade runt hörnet efter 1,5 minut ser jag min trötta hund kämpa på. Han har halkat ner på höften men håller sig sittande. Han har väldigt hög förväntan i sittandet i vanliga fall men nu var det kämpigt. När de andra går tillbaka belönar jag ur honom och tokbusar bakom gömmet.

Så trött, så mycket träningsvärk. Ändå ger vi oss ut och tränar, fast det är tungt, fast vi gärna velat ta sovmorgon och vilodag.  Är det det som skapar gemenskap? Är det det som skapar framgång? Är det det som gör att vi orkar leverera två dagar i rad på tävling?
Jag tror det. Fråga vilken toppidrottsman som helst. Det är inte alltid roligt att träna, men det behövs göras. Vad vann jag på dagens träning? Jag tog oss ur en trött och sliten känsla och stoppade in oss i vår bubbla där vi jobbar på, håller fokus och har roligt. Kan vi på träning så kan vi på tävling. Om jag är övertygad om det, så hänger Grym på.

Fagerstatävlingen

Grym i FagerstaUpp som en sol, ner som en pannkaka… Jag fick inte till det som jag tänkt. Inte alls. Åh, vad besviken jag var när vi klev av planen sista gången för dagen. Jag lyckades inte lotsa honom ända fram. Han var inte klar för uppgifterna som jag brutit upp och inte hunnit sätta på plats igen.
Nu så här några dagar senare, när jag grottat ner mig i tentaspurt och klarat av tentaskrivning har jag repat i mig. Jag har en plan. ( Har ni hört den förut?) Jag lägger om träningen rätt rejält, släpper kontrollen, ger honom mer ansvar och tydligare signaler. Känns lite läskigt men det verkar som han börjat förstå vad jag är ute efter. Jag återkommer när jag testat av i lite hetare miljöer.
Fotograf: Sofie Gustafsson (sofiegustafsson.se)

Vittring

Grym har en tendens att springa in bland vittringspinnarna och sätta ner näsan först vid andra eller tredje pinnen. Är det en rund formation jobbar han sig bortifrån och hemåt. Är det en horisontell formation går in in mitt på jobbar sig till höger, har han inte hittat nåt vänder han och letar hela raddan ut. Jag vill inte andra så att han ska börja från vänster, speciellt inte nu när nya reglerna kommer och vittringen kan läggas lite hur som. Det är väldigt sällan han tar fel. Han jobbar engagerat när väl näsan är på. Han har bra tempo ut och in. Men mycket vill ha mer! Jag skulle vilja få honom att använda  näsan direkt på första pinnen. Bromsa upp och börja leta direkt isf att sakta av bland pinnarna.
Jag kan inte krångla och styra bland pinnarna, då sviker självförtroendet. Jag måste få honom att själv hitta ett annat sätt. (mitt sätt…) Nu är det bara tre veckor kvar till nästa rankingtävling så jag kan inte mecka allt för mycket.

Nu testar jag att låta honom gå på min ”kantarellbana” och sortera pinnar som ligger i burkar. Kriteriet är att markera rätt pinne genom att frysa. Min tanke är att  han ska bli ivrigare att hitta än att grotta ner sig i att leta. Känna sig säkrare på att rätt är rätt. Parallellt fortsätter jag köra vittringen som vanligt. Utvärdering: tja om ett halvår kanske…