Kennelhosta

Så, då har även jag fått kennelhosta i flocken, efter att ha varit förskonad i typ 40 år.  Än så länge är det bara Grym som hostar o han är inne på sitt femte dygn. Den är lurigt med kennelhosta, det smittar innan hostan brutit ut. Inkubationstid 3-8 dygn, men ändå upp till 10 dygn. Beroende på vilken variant som härjar. Med lite otur hinner man smitta många utan att ens veta om att hunden är smittad.

Nåväl, jag är väldigt glad att vi inte har några viktiga tävlingar i närtid. Och inga roliga, värdefulla träningshelger heller. Vi ksn i lugn o ro vila oss i form!

 

Annons

På cykel i ur och skur

Min nya fina cykel är på plats. Den är pimpad med cykelkorg i fram till Mac med den lilla kroppen och en svartsprayad brödback på pakethållaren till Grym med den stora kroppen. Är så himla nöjd med hela ekipaget! Cykeln rullar på fint och jag får bättre och bättre styrka och kondition. Vi tar längre och längre turer, så himla kul! Nu när vädret blir kylare och blötare har de båda på sig täcke när vi rullar och jag har beställt en genomskinlig regnrock med huva till Grym. Mac kommer jag att sätta ett genomskinligt lock på.
Så här ser det ut när vi är på tur!​

​
 

Allt man vinner i tid förlorar man i kvalitet!

Jag känner att jag behöver ge mig själv lite positiv förstärkning. Jag är riktigt bra på att plocka kantareller! Faktiskt suverän på att hitta platser där trattisarna trivs och flockas i mängder. Hur kul som helst! Rensa är jag också rätt bra på. Gör det mesta redan i skogen för det är ju hur tråkigt som helst att stå fler timmar hemma för att rensa, än vad jag spenderade i skogen…

Hemma i min lägenhet i stan, finns en halvstor frys. Som för den delen är till mer än hälften fylld med hundarnas färskfoder. Så där får det ju inte plats med så mycket förvälld svamp direkt. Efter gårdagens svampsafari skottade jag in i runda slängar 1 kg så nu är den kvoten fylld liksom. Inge mer svamp kommer in där.

Mer tror du inte att jag var ut i skogen idag igen! Trevligt sällskap, inget regn men massor av svamp. Vet ju som sagt vart jag ska leta. Kom på den briljanta idén att jag ska torka svampen! Då tar den ju ingen plats. Så nu sitter jag här med typ 10 liter trattisar som ska passera genom varmluftsugnen. Utan någon direkt värme då att tala om. Alla plåtarna är inne, med lagom mycket svamp på och fukten ska liksom bara fläktas bort, inte värmas. Och det ligger massor, verkligen massor kvar på köksbänken. En lång natt blir det!

Jaja, det kommer i alla fall att bli riktigt gött i vinter att ta några nävar torkade kantareller och ha ner i en gräddsås.

 

Cyklist – javisst!

När jag flyttade in till stan bestämde jag mig för att leva så minimalistiskt som möjligt. Så himla skönt att rensa ut! Typ liten garderob, bara personligen värdefulla ting, minsta möjliga utrustning till hundträning, vandring, hantverk osv. Och ingen bil! Så nu cyklar jag dit jag ska. Det blir en hel del sträckor som jag inte vill att Grym ska springa, blir för mycket hårt underlag och onödigt slitage på kroppen. Mac har aldrig sprungit efter cykeln, känns helt onödigt. Så nu färdas jag på cykel med en hund i fram och en i bak i varsina korgar vilket båda är helt bekväma med.

Tanken på att cykla långt, alltså riktigt långt har börjat ta form. Långt som i tid och sträcka. Och ska jag bli bra på nåt så är det ju tvunget att träna. Mycket! Så nu på semestern packade jag den gamla stålåsnan med så lite jag kunde och drog iväg mot Harbäck,  Utomälven i Hedesunda. En sträcka på 5,2 mil.

Det gick bra! Bilar  och lastbilar som svischade förbi väldigt nära var väl det som var värst (jag valda att köra på vänster sida för att ha koll på att de såg mig innan de passerade) men det är ju en faktor jag inte kan påverka så jag fokuserar på de andra detaljerna. Jag är nöjd och rätt förvånad över att min kropp faktiskt orkade hålla kraft och energi hela vägen. Både ben och hjärna gick rätt fort in i nåt slags flow och bara matade på. Coolt!

Men det finns ju en hel del förbättringspotential för ekipaget. Cykeln är gammal, tung, har alldeles för få växlar, den blir svajig av den tunga vikten jag lastar på (mina 59 kg, Gryms 18 kg, Macs 3 kg, packning på kanske 5-6 kg), sadeln är en katastrof för min rumpa OCH allt nedanför den. Domnar av. Chauffören behöver oxå renoveras en del vad gäller både styrka och kondition.

Så, nu har jag börjat leta rätt cykel, rätt sadel, rätt styre, rätt pedaler, rätt cykelkärra, rätt packväskor, rätt övrig utrustning. Vad nu rätt för mig innebär? Roligt med en helt ny värld som ger nya erfarenheter och kunskap!

Processed with MOLDIV

Vissa dagar…

… från den här sommaren kommer jag att plocka fram i vinter där det är som mörkast och tjurigast i vinter. Den här dagen är en sån. En härlig sommardag, så som sommardagar var när jag var liten har det varit idag. Bara gjort saker för att jag vill. Tränat hund med goda vännen Sophie, lagt pussel med dottern i huset, Noomie. Hört svalorna svisha förbi, plockat hallon och blåbär som vi ganerat kladdkakan med. Myst med liten bebis. 

Tre saker och lite till som jag är tacksam för idag. 

Livet förändras

Jag har precis fyllt 52 år. Men känner mig som 37. En skön känsla. Jag har massor av liv framför mig!
Nu när jag bor ensam och kan göra som bara jag vill, försöker jag komma ikapp sånt jag försakat. Vilket innebär att jag lägger betydligt mer tid på umgänge med människor jag verkligen vill vara tillsammans med. Tog tåget till Knäred i fredagskväll och blir här i några dagar hos Ulrica som har en syster till Grym. Det var alldeles för länge sen vi sågs. Länge sen vi diskuterade livets mysterier.

Var precis in på Jill Nygvist nystartade blogg, explain.se och hittade ett inlägg om tacksamhet Klurat lite på det och ska ge mig några minuter varje kväll att precisera tre punkter för vad jag är tacksam för.

Idag är jag tacksam för:
1. Att jag blivit så väl mottagen och omhändertagen av Ulrica Fyhrlund och hela hennes familj! Goda vänner förgyller vardagen och livet!

2. att Grym och Mac är så okomplicerade och alltid hänger med på det jag hittar på. De är verkligen en central punkt i mitt välbefinnande.

3. att Pernilla ringde mig mitt i natten och grattade mig på födelsedagen!

Almedalsveckan

Den här veckan har jag tillbringat på Gotland. Det är min premiär på Almedalsveckan och det var då ett helt annat Visby än det jag upplevt på alla de medeltidsveckor jag varit delaktig i. En ständig jakt på att hinna med alla intressanta seminarier, träffa kunniga profiler, prata plast. Ja, jag var ju där främst för plastens skull. 
Uppsala har satt målen fossilfritt 2030 och klimatpositivt Uppsala 2050. En av åtgärderna för att nå det målet är att fasa ut den fossila plasten. Ett av Uppsalas alla seminarier handlade om hur medlemmar i Uppsala klimatprotokoll har påbörjat jakten på plasten i sina organisationer. Utöver det har jag lärt mig massor. Cirkulär ekonomi, hållbar stadsbyggnad, klimatkommunikation, utveckling av förpackningar, digitaliseringens innovationer, hållbart ledarskap. Bland annat. 

Deltagare i seminariet ”Jakten på plasten. Moderator: Björn Sigurdson klimatstrateg, Anna Karlsson, miljöspecialist, Vattenfall, Maria Gardfjell (MP), kommunalråd, Pia Wacker miljöspecialist, White Arkitekter, Lena Lundberg, ansvarig för plastråvarufrågor, IKEM, Sofia Schultz, miljösamordnare, Uppsalas Akademiska sjukhus, Eva Svedling statsekreterare (MP)

Tillbaka till framtiden

Vi har gjort kväller och slagit oss till ro i den uppbäddade bilen. Genom den lite nervevade sidorutan snirklar sig den kyliga, fuktiga nattluften in. Ljudet av vågor som rullar in mot stranden lugnar sinnet och frigör tankar. 

​​
Jag, Grym och Mac har tagit en lillsemester i samband med Almedalsveckan. Bara vi. På Gotland. Det har varit en hektisk period ett tag nu. Nytt jobb, separation, flytt, tävlat SM och VM. Börjar hitta tillbaka till mig själv så smått. Slutar att existera och börjar leva.

Som ny!

Grym har under kanske två veckor inte varit sig helt lik i sitt rörelsemönster. Så där diffust som egentligen inte syns, men det märks… I  förra vecka var han tveksam i sättande på zäta. Han var också stel när han hade legat. Förvisso hade vi kört rätt hårda fyspass, kanske träningsvärk som ställer till det, var min första känsla. I helgen tävlade vi både lördag och söndag. Trots att jag verkligen belönat upp sättandena i zäta så ställde han sig i det skiftet båda dagarna. Nåt var fel. Riktigt fel!

Som tur är har vi Ove Lind på Jernvallen Multicenter. Bästa KiropraktorOve! Som han fick jobba med Grym för att få honom lös och ledig igen. Visst tyckte Grym att det var jobbigt, han flåsade i perioder. Jobbigt och förmodligen obehagligt. Men Grym litar helt och hållet på Ove och uppskattar absolut att komma dit.

Så, 45 minuter senare kliver den grymma hunden ut genom dörren med längre rygg som rör sig mjukt och följsamt. Nu lägger vi krut i veckan på att stabilisera detta så blir det förhoppningsvis bra igen!

Flow på tävling

Jag och Grym tävlade igår. En helt vanlig kvällstävling i Kungsör, endast klass 3. Tio startande. En sån där gemytlig liten tävling som förgylls av duktiga arrangörer.

För oss var det inte bara en lite tävling. Jag jagar SM-kvalpoäng med andan i halsen. Gjorde ett medvetet val förra året att inte tävla eliten i onödan eftersom jag ville lägga all tid på att ha Grym genomarbetad i de nya momenten inför VM och NM. Så nu har vi bara några få tävlingar på oss att få till riktigt höga poäng och sist gick det ju mindre bra på den punkten.

Tävlingen vi gjorde igår minns jag som i nåt sorts rosa välbehagsludd. Det bara flöt på därinne på plan. Grym var bekväm och jag skötte mina kort och hade det trevligt där inne. Inget krig, vilket inte är en helt ovanlig känsla när jag försöker hålla honom i schack. Inga ljud, vilket kommer som ett brev på posten om han känner sig pressad. Inte så många försök från Gryms sida att försöka förekomma mig och ta egna beslut om vad som ska komma härnäst. ;o)

Vad har då hänt? Efter en mängd diskussioner med mina kloka träningskamrater och testpass med Grym har jag lagt om upplägget av träningen en del. Han har redan väldigt fina tekniska detaljer, det är vårt samarbete som det ligger en bugg i. Jag har nu släppt på kontrollen av honom i de flesta moment och i de flesta transporter mellan moment. Han får numera titta sig omkring, lugna sig själv OCH har ansvaret att följa mig. Jag bestämmer det inte åt honom. Typ. Det enda som jag fortfarande är supernoga med är att han inte får vika med blicken i allt fotgående. Det handlar inte om att han vrider bort huvudet eller sackar, det är mikrominimala blicksläpp med bibehållen position på huvudet. Men han försvinner även i tanke och koncentration när han gör så. Jag har nu alltså lagt ribban mycket högre för vad som är bra, jag har ändrat rutinen inför de momenten och jag tränar framför allt inte fotgående utan kommendering och ögon som betraktar Grym hela tiden och signalerar till mig när han släpper. Jag uppmärksammar honom på att jag märker det och inte är nöjd med det, men jobbar på med gott humör. Allt annat får han vara med och styra, betrakta och ha en egen uppfattning om. Det har gjort honom mycket lugnare och mer öppen för kommunikation. Hm, jag lär mig ständigt nya saker i kommunikationen med honom. Min bästa läromästare alla kategorier!

Sen har vi en till faktor som spelar stor roll. Igår började vi dagen med en fysiskt utmanande promenad. Han älskar när jag skickar honom runt träd, holmar, hus, whatever och tar i så han är alldeles löddrig i halskragen efter passet. 50 min uppvärmning, fyspass, nervärmning. Därefter ett två timmars träningspass i tävlingshallen varav 40 min effektiv tid med Grym och för honom okänd tävlingsledare som var helt införstådd i uppgiften att pointa blicksläpp. Några timmars vila, ett till likadant fyspass strax innan samling för tävlingen och mat i magen gjorde mannen lugn och tillfreds att leverera momenten på topp.

Resultat: 313 poäng av 320 möjliga och vinst. Den största vinsten i det hela är att vi är tillbaka på banan som ett svetsat team. Att vi dessutom har kommit en god bit på väg mot att få ihop kvalpoäng till SM gör ju inte saken sämre.