Till minne av Wilma

NEJ, NEJ, NEJ, Det är inte sant!

Jag stod i ett dike vid E4, med bilarna svischande bakom mig i en vådlig fart. Jag stod där i diket och skrek ut min förtvivlan i det strilande regnet.
I diket, vid mina fötter, låg Wilma, min älskade Wilma, alldeles sönderbruten. Benen spretade åt fel håll, käken var av och magen hade spruckit.

NEJ, NEJ, Det får inte vara sant!

I nästan tio års tid var Wilma en del av vår familj. Hon var alltid glad och hittade ofta på hyss som vi i efterhand kan le åt. Hon sprudlade av energi och var en stor trygghet för våra barn.
Wilma var från början min hund men kom så småningom att bli en trevlig familjehund. Hon var med som en ständig del i mitt liv redan innan jag träffade min blivande make. Wilma stod också vid min sida när våra båda barn kom till världen. Wilma var en självklar del i mitt liv. Jag kände mig på ett oförklarligt vis nöjd och harmonisk när hon var med. Vi hade en väldigt speciell relation Wilma och jag. Hon och jag, vi var ett.

Wilma kom att bli en viktig del i barnens uppväxt. Tack vare henne fick de tidigt lära sig att respektera och ta ansvar för en annan individ. Jag tror att Wilma har en stor del i mina barns stora ömsinthet mot alla djur. Wilma var även deras vän och lekkamrat. Jag kommer med förundran ihåg den gången när Wilma fick vara med på maskeraden. Det hade blivit tyst i barnrummet, så där tyst som det blir när det är något tok på gång. När jag kikade in genom dörren var flickorna och hunden fullt upptagna med sin lek. Wilma var utklädd till prinsessa med flor och krona, den yngsta av flickorna var prinsen och den äldsta var den elaka fen. Wilma var fullt nöjd med att ideligen ta emot pussar när hon skulle vakna upp efter hundra års sömn.
Den stora mjuka hunden var också bra att ha på nätterna när drömmarna blev för otäcka. Inte sällan hittade jag Wilma i någon av barnens sängar på morgonen när det var dags att kliva upp. Nogsamt nerbäddad under täcket delade de på samma kudde.

Jag hade gjort ett avbrott under en lång bilfärd för att rasta hundarna. Jag gick en kort promenad en bit innanför det skyddande viltstängslet. Wilma har långa ben och kommer långt på kort tid. Hon brukar inte vara utom synhåll långa stunder och jag var inte orolig när hon försvann den här kvällen.
Minuterna tickade iväg och skymningen började sänka sig. Jag började bli irriterad, jag skulle bara hem för en snabb middag och sen iväg igen på träning. Var var den förbaskade hunden. Tiden fortsatte att galoppera iväg och jag kände olusten komma krypande. Hade det hänt något, det här var inte likt Wilma.
Jag satte de andra hundarna i bilen och gick ut på stora vägen även fast jag inte trodde att jag skulle hitta henne där. Jag hann inte speciellt långt förrän jag såg en mörk skugga i diket. Det hade hunnit bli ganska mörkt vid det här laget, jag tog den mörka högen för en säck. När jag kom närmare såg jag att det var ett djur, det måste vara ett rådjur, mina tankar jobbade blixtsnabbt. Det sker en hel del rådjursolyckor på den här vägsträckan, synd att ännu ett fallit offer för den snabba, hänsynslösa trafiken.

Mina hjärna trängde undan det som jag faktiskt kunde konstatera, nu när jag kommit nära den mörka högen i diket. Det var Wilma som låg där. Min Wilma som varit så full av liv för en halvtimme sen, låg där i diket vid mina fötter, alldeles snedvriden och blöt. Död. Wilma var död? Wilma var död! WILMA ÄR DÖD! Jag skrek ut min förtvivlan för bilarna som for förbi utan att reagera. Varför hade jag släppt henne där, så nära vägen? Hur kunde jag vara så dum!

Som förlamad började jag agera. Jag måste ju ha henne med mig därifrån. Hennes kropp som fortfarande var varm höll inte ihop utan jag fick vira in henne i en filt och lägga henne på golvet i fram på bilen. Den halvtimmen som återstod av vägen hem var de mest fruktansvärda jag varit med om. Det var mörkt ute och jag kunde egentligen inte se henne, men vid varje lyktstolpe vi passerade kunde jag skymta hennes kropp. Rörde den sig, är hon kanske inte död? Jag kanske kan rädda henne! Helt osannolika tankar dök upp, jag förnekade fortfarande att hon var död, jag kunde inte ta till mig tanken riktigt. Jag körde raka vägen till vår veterinär, varför vet jag inte riktigt. Han brukar kunna fixa det mesta, jag sökte hans trygghet. Den här gången kunde han inte göra annat än att konstatera att det i alla fall hade gått fort, Wilma hade inte hunnit lida när hon blev påkörd. Wilmas kropp fick vara kvar hos veterinären som ordnade kremering.

Människor som aldrig upplevt den samhörighet som utvecklas mellan människa och hund kan inte riktigt förstå, att samma känslor överväldigar den sörjande även om den döda är en hund. Jag stod handfallen inför tomrummet efter vår älskade familjemedlem. I flera dagar gick jag som i dvala, jag hörde att ljudet efter hennes hundtassar saknades, jag kände hennes frånvaron när jag diskade. Promenaderna med de andra hundarna kändes meningslösa.

Den första tiden kom så klart frågan, -”Var är Wilma då?”, när jag mötte människor som kände oss båda. Tomrummet i mitt hjärta vällde skoningslöst upp i mitt medvetande när jag var tvungen att förklara. Igen och igen och igen…… Konstigt nog så var det nog ändå mest det, som gjorde att jag kunde bearbeta sorgen så fort ändå. Vi pratade om henne, hemma, på jobbet där hon alltid var med, på klubben där vi tränade tillsammans flera gånger i veckan, hos vänner och släktingar som så klart också saknade henne. Sorgen kom så småningom att ersättas av en djup tacksamhet. Jag är så glad att jag har fått lära känna Wilma, att jag har fått upplevt det totala samförstånd mellan två individer som har fullt förtroende för varandra. Jag hoppas att jag har gett henne lika mycket som hon gett mig.

Begravningen var betydelsefull för hela familjen. Wilma var en älskad familjemedlem som vi ville skänka en bra sista viloplats. Wilma var en duktig jakthund, hon och min man har haft många fina jakter tillsammans. Vi valde att begrava henne på en plats där vilttillgången är stor och hon har lyckats lokalisera vilt många gånger. Tillsammans med barnen gjorde vi i ordningen en grav, där utsikten över sjön och vindens sus i trädkronorna skänker ett behagligt lugn. Barnen konstaterade, på barns naturliga vis, att det skulle bli bra för Wilma där och att vi kunde prata lite med henne, när vi kom dit för att grilla korv vid sjön som vi ofta gör.

När vi lade sista handen på den omsorgsfullt skapade graven frågade vår minsta flicka, då tre och ett halvt år:

-Kommer det att växa Wilma-hår här?

Annons