I-kullen

Under vintern-våren 2002 har Finn-vallens Kellie, border collie, bott hos oss för parning och valpning. Kellie ägs av och bor i vanliga fall hos Carima Cohen, Kelliegårdens Kennel i Degeberga. Ett stort TACK till Cima för att jag fick förtroendet att ha Kellie under denna tid. Jag har lärt mig massor. Följ kullen utveckling i dagboksform

                                                

Gk Vallh SLCH Finn-Vallens Kellie V-1130/95                               NLCH SLCH Moel Nap NO 1229/97

17/1

Kellie visar tydliga tecken på höglöp. Jag packar bilen och hämtar upp Fia. Sen bär det iväg till Norge. Kellie ska paras med Jaran Knives Nap, samma kombination som Kelliegårdens A-kull. Vi anländer mitt i natten och tydligen är det i rättan tid för Kellie hinner inte mer än ut ur bilen så sitter de ihop. De parades en gång till efter ytterligare ett dygn.

4 dagar kvar, midjan är definitivt borta

18/3
Vid det här laget är Kellie rejält tjock. När hon är inomhus ligger hon mest och stånkar men när hon är med i fårhuset är det inget fel på arbetslusten..

22/3

Kellie var med på promenaden, det gick lite trögt i djupsnön men hon var helt och hållet på hugg. Hon ville gärna följa med in i stallet och fodra fåren.

Hon är lugn på förmiddagen, vi kan känna att valparna ligger långt bak vid det här laget.

Fram på eftermiddagen börjar hon säkert få förvärkar, hon ligger än under skrivbordet, än i valplådan.

Vid 16-tiden börjar hon slicka mage, juver.

Vid 21-tiden försöker hon bajsa utan att lyckas. Letar ställen ute att boa på, vill in under golvet på ladan. Bråttom in, går direkt in i hundrummet och lägger sig, trots att valplådan är på kontoret. Jag sitter och jobbar till ca 23.30. Då är hon lugn men när jag går i säng ligger hon i lådan, tittar på mig och piper, piper, piper. Jag lägger mig på en madrass bredvid lådan. Hon blir lugnare men bökar, går i kring, stönar, gnäller mest hela tiden.

23/3, lördag
Framåt 04-tiden slår hon sig ner i mina knäveck och kommer till ro. Jag vaknar 05.30 av en valp som gnyr. Jag far upp skjuten som ur en kanon och väcker Cima som är hos oss under valpningen. Känns skönt att hon är med när det är min första valpning. Sen går allt som på räls. Kellie föder valparna med ordentligt krystvärkar, tar reda på valparna själv, slickar och pysslar, äter upp moderkakor och vilar inför nästa valp. Valparna får ta sig till juvren själva och allt flyter på. Valparna kommer med ca 30 minuters mellanrum.

1. Vera V, senare döpt till Instant Inz, Tik med ett vitt liggande V i nacken, bläs, 1/2 vita framben, vita tassar bak, vit tipp födelsevikt: 405 gr
2. Lilleman, senare döpt till Icy Iceman, Hane med vit höger tass, Hel bläs, halva vänster fram vit, hel smal krage, mycket brunt, vit tipp, födelsevikt: 408 gr
3. Tingeling, senare döpt till Impish Ipz, Tik med liten fläck i nacken, hel smal bläs, vänster fram vitt, höger fram vit tass, vit tipp, födelsevikt: 430 gr
4. Blenda Bläs, senare döpt till Intent Iss, Tik med bred hel bläs, smal hel krag, frambenen 3/4 vita, vita tassar bak, vit tipp, födelsevikt: 440 gr
5. Fröken C, senare döpt till Inborn IQ, Tik med smal hel okformad krage, bläs, vänster fram helt vitt, häger fram 3/4 vitt, mycket brunt, vågig päls, födelsevikt: 435 gr
6. Spjutspetsen, senare döpt till Incurable Imp, Hane med spjutspetsformad nosbläs, hel krage, höger fram 3/4 vit, vänster fram 1/2 vitt, vita tassar bak, vit tipp, födelsevikt: 484 gr

Kellie är mycket mån om valparna, håller reda noga på var dom är, kontrollerar vad vi gör med dom.
Rastar henne då och då under dagen, hon har bråttom in.

24/3, söndag
Valparna är nu ett dygn. De äter och sover som de ska. Kellie är fullt nöjd med att ligga hos dom hela dagen. Hon ber inte om att få gå ut, men följer gärna med om jag vill. Hon har bråttom in. Hon är lös i magen och bajsar svart av all efterbörd. Vi är välkomna in i lådan för att pyssla med valparna, men hon håller ett öga på oss hela tiden. Tiken med fläck i nacken(3) ökar inte i vikt som hon ska, jag lägger till henne så fort jag har möjlighet.

25/3, måndag
Valparna är två dygn. Antagligen har mjölkproduktionen ökat ordentligt, valparna sover, i en stor hög, längre perioder och är mycket nöjda. Jag lägger fortfarande till den lilla tiken med fläck i nacken. Nu ökar hon bra i vikt. Redan nu börjar valparna skilja sig vad gäller humör. Fröken C blir rent förbannad när man avbryter henne i maten t.ex.

Pernilla och Kellie myser med valparna i lådan

26/3, tisdag

I morse väckte Kellie mig och hade lite tråkigt, följde med ända till åkern utan att tjata om att få gå in. Hon åt sin mat nere i köket med de andra hundarna och har mindre bråttom upp. Kellie har börjat få väl uppblött torrfoder blandat med lite kött och fil. Avföring helt normal. Avslagen minskar. På eftermiddagen och kvällen var hon med i stallet och såg till att hönorna och fåren var där de skulle när jag fodrade.

27/3, onsdag
Valparna fyra dygn. Kellie väckte mig igen i morse, 5.30, trött på att bara vara mamma, man vill ju vara arbetshund också. Hon var med i stallet en halvtimme och grejade men fick gå in när jag gick promenad med de andra hundarna. Valparna har börjat bli aktiva i drömmen. De rycker och piper. Nusover de mera spridda, är inte så beroende av den stora massan av valpar. De märker av värme, solen när in i en del av valplådan, där ligger de ordentligt utspridda medans de på kvällen kurar ihop sig mera. Kellie äter med god aptit.

Veterinären var här idag och tog framsporrarna, Spjutspetsen hade även baksporrar som också togs. Kellie var klart upprörd, valparna likaså. Efteråt låg en del av dom och kved i sömnen. Oj, oj, oj vad man utsätter dom för. Valparna sov väldigt mycket resten av dagen. När Kellie är ute med oss letar hon gärna upp trång utrymmen, under altan, kollar av under golvet på lador vi passerar, bökar i buskar osv. Det gör hon inte annars. Jag vet inte om hon letar ätbart eller om hon har i ryggmärgen att hela tiden hålla koll efter lämpliga gömställen till sina valpar.

28/3, torsdag
Valparna mår utmärkt, några har tappat stygnet i ena sporrsåret. (Kellie har varit mycket noga med att hålla rent). Valparna har en klart större målmedvetenhet redan. De kavar inte runt på måfå utan hittar snabbt tillbaka till gruppen om de hamnat en bit bort. En del har hittat sina favoritsovplatser. Tiken med bred bläs somnar ofta bakom rumpan på Kellie, hanen med spjutspetsformad bläs bökar in sig mellan Kellies lår. Klippte de små klorna på dom, när de sov. En del hann märka vad som hände och knorrade lite, de flesta sov gott vidare.

Solen skiner, det är kladdigt och slaskigt ute men det gör inget, för grässtråna ute på åkern börjar på att synas. Nu går det äntligen att valla igen. Kellie är sugen att haka på men det får nog vänta ett tag till i alla fall.

31/3, söndag

Valparna är en vecka och en dag. Blenda Bläs stod upp idag när hon bajsade. Det är ordentlig kraft i benen på allihop. Fröken C (5) kallas även bulldozern, hon plöjer sig fram och tar sig effektivt dit hon vill. Blenda Bläs(4) är en ljudlig tjej, härjar och klagar länge om hon blivit upprörd över något. Vera V (1) är målmedveten men finner sig lätt om man tar upp henne. Tingeling (3) är en ivrig flicka som nästlar sig in till både tuttar och folks hjärta. Spjutspetsen (6) är också stark i benen, han stod upp och tog nåt steg redan i går. Lilleman (2) myser gärna med människor och somnar gärna mellan Kellies baklår.

2/4, tisdag
Valparna är 10 dagar. Alla valparna har dubblat sin vikt, halva kullen gjorde det redan i går. Några utav dom har så smått börjat öppna små springor i ögon locken.

3/4, onsdag
Alla valparna visar lite ögonblänk. De är bra stadiga i benen allihop, fröken C diar ståendes på sina bakben.

5/4, fredag
Ögonen är fullt öppna, de ser säkert en hel del bakom hinnan som fortfarande finns där. De kan hålla kvar blicken länge på samma ställe, säkert är de lite brydd över den nya omvärlden. Härlig känsla att få den kontakten med den lilla individen som hittills varit en liten klump. Har ökat på med en bräda in till (eller snarare ut ur) valplådan. Fröken C låg utanför lådan och solade sig igår när jag kom in i valprummet.

9/4

Valparna är 17 dygn och utvecklas med raketfart. Dom har så smått börjat kriga med varandra. Gör lite stapplande försök till anfall. Viljan finns men balansen sätter käppar i hjulet. De har en klar kommunikation med varandra, ser ut en individ som de busar lite med. Biter lite i näsan, fångar en viftande svans. Speciellt den sistfödda hanen, ”spjutet” sitter ofta och tittar upp och möter min blick när jag närmar mig valplådan. Jag kan inte se att någon av valparna helst ligger för sig själv eller undviker oss. De kryper gärna upp på oss människor när vi är i lådan, undersöker lite och slår sig sen till ro och somnar i ett benveck eller bakom någons nacke, gömd bland en massa hår. Dom är ljuvliga att studera, fantastiskt att individen redan är klar. Att alla egenskaperna redan finns där, för visst är de lite olika i sinnelag redan nu. Idag fick de smaka köttfärs för första gången. Lite förundrade men positiva. Kellie är klockren på att tajma in sin egen närvaro hos valparna. Hon ligger gärna vid min säng på nätterna, valplådan syns därifrån, eller under mitt skrivbord när jag sitter och jobbar. Så fort det börjar låta i lådan av hunger, är hon där och erbjuder di. Kellie har stor acceptans för att vissa av de andra vuxna hundarna rör sig igenom valprummet medan de burdusa hundarna inte alls tillåts att närvara. Allihop tar henne dock på största allvar och skulle aldrig gå över gränsen då Kellie är en dam med pondus. Det ska bli intressant att se hennes beteende gentemot de vuxna hundarna när valparna får börja vara med i flocken. Viktökningen är stadig, de håller samma förhållande sinsemellan som de gjorde vid födseln. Störst då, är störst nu osv.

Minsta (Vera V) väger 1380 gr och den största (Blenda Bläs) väger 1630 gr.

Mikaela och Imp tittar på barnprogram

13/4

Valparna är tre veckor idag. Under några dagar har de fått smaka lite köttfärs. Till att börja med var de lite tveksamma men vartefter dagarna gått har de fått smak för färsen. I går kastade de sig över sin respektive ranson. Idag har jag blandat köttfärs med A-fil till en simmig röra. Vilken hit! Till att börja med stod valparna lite försynt med tassarna på golvet och smakade på röra på brickan. Men strax var de uppe och kladdade i maten. Lilleman var lite bekymrad över gegget som fastnade i tassarna och var tvungen att backa bort en bit för att rensa vid ett tillfälle, sen var han lika snabbt tillbaka. Fröken C fattade galoppen genast och åt till hon kurkade. Tingeling och Spjutet käkade ömsom från brickan och ömsom från varandras geggiga ansikten. Vera V var helt koncentrerad på uppgiften och åt till sista smulan. Blenda Bläs intog brickan och stod till slut mitt upp i alltihop.

Kellie kom med på slutet och kollade läget, städade munnarna och erbjöd lite di. En del av valparna var intresserade men fick inte i sig speciellt mycket. Nu ligger allihop utslagna på ett fårskinn vid mina fötter.

Tänkte försöka mig på att beskriva pälsarna för att se hur det kommer att stämma sen i vuxen ålder.

• Vera V: Riktigt babymjuk päls, lite längd på stråna mest runt hals (Identisk med lilleman)
• Lilleman: Riktigt babymjuk päls, lite längd på stråna mest runt hals.
• Tingeling: Lite strävare struktur, lite längd, lite vågor, tjock päls
• Blenda Bläs: Kort på kroppen, lite mer runt halsen.
• Fröken C: Riktigt kort päls men väldigt tät. Inte just nåt mer kring halsen. Gick nästan mot chokladbrunt i det svarta i början men vid tre veckors ålder håller färgen på att svartna.
• Spjutet: Riktigt kort och blank päls. Några enstaka längre strån i halsvirveln. Riktigt korpsvart i färgen.

Valparna får vara utanför valplådan ibland. Spjutet ger sig ofta iväg på egen hand, när han upptäckt att han är ensam i nåt hörn sätter han sig ner och skriker på hjälp, nästan ylar. Har försökt vänta ut men det kan ta lång tid innan han gör nåt åt saken. Vera V mös jag på idag. Hon var sist in tillbaka i lådan och gick för sig själv och undersökte. Hela hon hukade sig för det var väl lite läskigt men hon tog sig runt, in under lilla skrivbordet och tillbaka, hittade inte riktigt in i lådan så hon hamnade under skrivbordet igen. Då insåg hon snabbt att det var fel igen och vände och hittade rätt. Inte ett pip på hela tiden utan målmedvetet arbetande löste hon problemet. Snyggt!

Dragkamp om en rotborste

19/4

Valparna är fyra veckor i morgon.

Nu händer det saker stup i ett. De har skaplig koll på sina kroppar, visst missbedömer dom ibland och kraschar in i sidan på ett syskon istället för att fullborda ett anfall med bett i nacken. Men oftast hamnar de där de tänkt sig. De är mycket uppmärksamma på vad som händer utanför ”monsterhagen” som nu ligger i rummet bredvid köket. Deras hage är omgärdad med kompostgrindar så de har full uppsyn på omgivningen. När vi flyttade ner dom förra helgen, låg de fortfarande helst i sin trygga låda, nu föredrar de fällen ute i hagen. Människor är det bästa som finns näst efter mammas tuttar. Alla som vågar sig in bland småmonstren blir formligen överfallna. Tänderna har kommit fram och dom ska naturligtvis testas. Tårna är i farozonen. De äter fil blandat med köttfärs med stor aptit, när de märker att det ”bara” är fil är de inte fullt lika ivriga, men det går i. Korta stunder under dagen är grinden in till köket öppen. En ny större värld har öppnat sig för valparna. Första gången var det med lite skräckblandad förtjusning som de trevande tog sig ut. Sistfödda hanen, spjutet är alltid bland de första att ta sig till nåt nytt. Dock kommer han ibland på att han tagit sig vatten över huvudet och kommit för långt, då sätter han sig ner och skriker på hjälp. När det inte är någon som kommer till undsättning jobbar han sig ljudligt tillbaka till tryggare mark. Fröken C och Blenda Bläs är två glada skitar. Riktigt lyckliga när de får komma ut bland folket, svansarna går och de är odelat positiva till nya upplevelser. Vera V är lite mer tveksam, blir lätt lite låg inför nya saker men flyr inte utan jobbar sig så sakteliga igenom problemet. Hon är gärna ute i köket nu efter två dagars provande. Lilleman är den lugnare varianten, har tar det i sin takt, lägger aldrig på sig om han ens tycker att saker och ting är läskiga. Han söker gärna upp människor för en mysstund. I flocken tar han för sig, han låter ingen sätta sig på honom. Tingeling sätter sig gärna mitt på golvet och tittar på oss när hon kommer ut i det ”nya stora” köket. Funderar lite verkar det som innan hon kommer igång. Sen är det fullt ös. Tar gärna initiativ till bus med syskonen.

Ibland är man överst och ibland hopplöst underst.

Vilket gäng, inte konstigt att man kan bli sittande i valphagen och bara titta och fullständigt glömma tiden. Valparna har träffat våra andra vuxna hundar. Vår yngsta border hane, Fetch, (2 år) är väldigt nyfiken och pysslig med valparna, tvättar dom och grejar, Kellie accepterar honom fullt ut i köket och en bit in i hagen, kommer han för nära lådan och där är några valpar säger hon stopp. Han märker detta direkt och håller sig där det är OK. Den tre åriga border hanen, Wits, tycker att de är lite äckliga när de flockas kring honom och hoppar gärna därifrån. Kellie bryr sig inte alls om hans närvaro, antagligen för att den knappt förekommer. Dessutom finns en stor vorsteh hane, Rick, i familjen som Kellie alltid tyckt har varit lite dryg och bufflig.(Jag håller med henne) Tillsammans med valparna är han väldigt försiktig när han går igenom dom och putsar lite. Han lägger sig gärna med valparna och låter dom undersöka. Kellie är klart mer bekymrad över hans närvaro. Han får vara i halva köket och hon håller noga uppsikt över honom trots att han kanske är den som är mest försiktig. Men hon vet ju vad han kan åstadkomma med sina tassat och sin tyngd. Går han över gränsen (andra halvan av köket) får hon säga till rätt så rejält för att han ska märka det över huvudtaget.

Valparna söker upp de andra hundarna och undersöker, de har upptäckt att Wits är häftigare i sina rörelser än de andra. Han studsar därifrån när det blir för mycket. De tycker att han är lite otäck och de märks att de undviker honom. Alltså har de kom ihåg för enstaka händelser redan. Jag tycker inte att de gör skillnad på våra raser. Men när Fias springertik var här och tittade på dom genom kompostnätet. Då reagerade de mer, nyfiket och uppfodrande skällde de på henne.

29/4
Valparna är nu fem veckor.
De är ute och utforskar den stora världen när inte vädret är allt för vidrigt. Hönorna har tittat förbi när valparna varit i trädgården, en del av valparna har märkt dom och försökt tagit kontakt. C har följt efter.

Det ska böjas i tid det som krokigt ska bli!

C var först med att smyga på de andra valparna och sin mor, därefter började Blenda smyga på sina offer, nu har jag sett allihopa göra det. De äter med god aptit och ökar i vikt. En del ser ut som dunderklumpar, (Vera och Lilleman) men det är nog mest pälsen som lurar ögat. De är oftast i köket under sina vakna stunder, får även vara i hall och hundrum. De hittar stövlar med fårskit(mums), de bär iväg med badrumsmattan, terroriserar de vuxna hundarna som är lite bekymradeoch rätt så nöjda när vi stänger grinden ut i hallen så de får ligga i fred. Kellie stänger jag in i valphagen under nätterna och ibland på dagarna när jag gör annat. Tanken är att hon ska vara tvungen att säga ifrån när det beter sig felaktigt, är oförsiktiga, diar för mycket, istället för att bara smita därifrån. Ibland fram mot morgontimmarna vaknar jag av att hon är klart irriterad och fräser mot valparna när hon inte får vara ifred. De blir bättre, de inser väl fakta så småningom, men hon får jobba på bra för att freda sig ibland. Jag ger alla vuxna hundarna mat när valparna är omkring dom. En del av valparna (Lilleman) accepterar direkt när de morrar till, en del löser situationen med att vara clown och leka bort åthutningen (Vera och Blenda), några struntar i morrningen och försöker ändå (Imp och C). De är ivrigare att försöka ta Kellies mat än Fetchs. Wits och Ricks mat funderar de inte ens på att försöka ta. Hmmm……

Blenda Bläs skulle gärna vilja med har allt för stor respekt för Wits

Kellie börjar på att komma i form. Hon är fullt ut med vid utfodring, promenader och även de flesta cykelturer. Hon tränas i vallning och lydnad och hon är överlycklig för att ”straffkommenderingen” att bara vara mamma är slut.
Valparna växlar i sin utveckling. Ibland är de tuffa, ibland är de lite tillbaka dragna. De har helt klart sin egna identitet redan och de är olika till sinnelag. Jag har bestämt mig för att inte välja individ förräns vid 7 veckors ålder. Och det kommer inte att bli lätt. Jag har ju sett alla fördelar och nackdelar. I vanliga fall när jag kommer som valpköpare vid 6-7 veckor ser jag dom just då och har inte så svårt att välja. Men det här är värre.

Vera V, Instant Inz: Den här tjejen har varit lite låg inför nya miljöer. Första gångerna de var utomhus tyckte jag nästan att hon löste det otäcka genom att somna hos mig. Hon tog inte för sig speciellt mycket, sökte stöd hos människor och somnade fort. Under sista veckan som gått har hon vuxit på sig ordentligt. Hon är fortfarande lite försiktig med nya miljöer men löser problemet och utforskar omgivningen. Hon rotar i rabatter där vi är, hon antar utmaningar från sina syskon i vår närhet. Hon är inte låg men inte heller så frimodig att hon drar iväg och kollar runt hörnet på egen hand. Inomhus i den välkända miljön har hon växt på sig mycket. Hon tar initiativ till bus, hon fräser ifrån ordentligt när något syskon blir för burdus. Tidigare i veckan har hon bara passivt ropat på hjälp, speciellt om det är Imp eller C (ligisterna) som angripit. Nu tolererar hon inte detta längre utan säger ifrån. När Kellie går in och styr i valparnas lek går hon till min stora förvåning ofta på Vera. Inte hårt men ändock. Hon tar ett nackgrepp för att lugna ner upprörda känslor. När Kellie äter är hon en av de valpar som är mest envis på att försöka få sig ett smakprov fast Kellie tydligt säger ifrån. Hon äter frimodigt. Har svansen lågt även när det är favoritmat. Äter gärna kvällskex i grupp. Koncentrerar sig på uppgifter som t.ex. pyssla med en boll för sig själv fast det är röj ikring.

Lilleman, Icy Iceman: Coola killen är en trygg kille med ruter i. Han har en hel del pondus, utan att vara dryg. Han söker ofta upp människor för att mysa, lägger kind mot kind och kommer fort till ro. Han kommer fort till ro i och för sig var han än är. Utomhus är han helt oberörd, men drarinte iväg från gruppen på några våghalsiga äventyr. Ställer gärna upp på en brottningsmatch med nåt syskon men utmanar sällan själv. Däremot hittar han gärna på annat bus, ”döda sopborsten”, ”anfalla mammas svans” osv. Han är en av de mest lyhörda av valparna vad gäller de vuxnas signaler. Jag tror inte att han någon gång blivit åthutad för att ha klängt för mycket på de vuxna när de ligger eller när de äter och vill vara ifred. Han fattar med små medel.

Imp, Incurable Imp: Ett riktigt rackartroll. Här har vi en kille som aktivt hittar på äventyr, söker upp syskon för ett uppfriskande kurr, testar att bita mamma och halvbror i öron, läppar och fötter, drar sina syskon i svansen genom halva köket, knycker mat ur mammas matskål, puh. Han äter med svansen över ryggen, slutar en brottningsmatch med att stelt gå därifrån efter att någon har sagt ifrån för att han varit för tuff. Han går gärna bakom hörnet på huset för att upptäcka nya saker när vi är ute. Men han är direkt med om jagropar eller om han hör att det händer nåt kul kring oss. Imp är gärna kring folk, mycket förtjust i att busa lite med oss, sover gärna på rygg i soffan framför TVn med något av barnen.

 Tingeling, Impish Ipz: Ni skulle se hennes ögon. Dom blixtrar av lycka och intensitet. Hon är som en sån där leksak som man skruvar upp. Full fart, hittar på roliga grejer som hon börjar busa med och får de andra valparna nyfiken kring sig. Hon apporterar gärna de stora hundarnas rostfria matskålar, pennor som hamnat på golvet, äpplen och bollar bär hon också gärna omkring på. Snabb som attan. I relation till de andra kan hon både ge och ta. Med besked. De sprakar om henne när hon ryker ihop med C eller Blenda. Mycket ödmjuk mot människor, om hon biter för hårt och jag muttrar till vet hon inte till sig. Kryper gärna fram om man möter henne liggandes lågt på knä med ansiktet vid golvet. Mycket medveten om vett och etikett.

Fröken C, Inborn Iq: Självständig skulle jag vilja sätta som rubrik på C. Hon är trevlig mot människor och söker upp oss lite lagom. Men hon drar helt orädd iväg på egna upptåg. Sist när jag tog ut henne ensam i köket så pussades hon lite grann men sen hade hon inte tid med mig längre. Hon drog iväg in i det mörka vardagsrummet som är fullt med kartonger, mattor, stolar osv inför flytten. Helt orädd undersökte hon rummet som hon aldrig varit i förut. Jag låg på knä på tröskeln men hon behövde ingen hjälp. Av en slump kom hon förbi mig, sa hej och puss och drog iväg igen. Hmm…. Ute idag hittade drog hon iväg till andra sidan farstubron och rotade i en egen buske. Kom när vi ropade, sa hej och fortsatte med sitt. För några dar sen när de var ute fick hon syn på en höna. Satt sig och tittade och följde sen efter hönan som vankade iväg. Inte direkt smyg men klart koncentrerat. C är den valp som har tagit sig ur valplådan först varje gång vi gjort den mer ”utbrottssäker”. Väl ute är hon helt målmedveten vart hon ska och inte ett dugg orolig.

Blenda Bläs, Intent Iss: Blenda har varit ”värstingen” ett tag men nu är hon ”bara” väldigt glad och framåt. Hon utmärker sig inte för att dra iväg eller vara extra galen på nåt vis. Bara mycket fart och fläkt. Hon är inte bangen för att sätta hårt mot hårt i en brottningsmatch men lyhörd för vad de andra vuxna tycker. Även mån om att göra rätt mot oss. Hon leker gärna med bollar och grejer och skuttar mest fram hela tiden. Söker gärna upp människor.

De sista veckorna

Valparna har varit med om mycket, träffat hönor, gräsklippare, får, barn, andra vuxna hundar osv…. Det verkar som om alla individerna har gått igenom små utvecklingsperioder på bara några dagar, en del där de är låga och försiktiga, andra perioder där de törs en massa saker och drar iväg på egen hand för att utforska. Alla valparna har följt samma mönster, intressant. När jag tidigare har valt valp har jag besökt kullen vi ett kanske två tillfällen och bestämt utifrån vad jag sett av beteende och relationer till tik och de andra valparna. Det jag lärt mig nu med den här kullen gör det ännu svårare att välja valp nästa gång. Den mesiga valpen kanske är mycket kaxigare om bara några dagar osv.

Från sex veckors ålder var vi ut på små promenader med valparna varje dag, vi hade turen att har en fin vår. Kellie var med och det var intressant att studera hennes beteende. Hon verkade inte alls speciellt orolig och höll inte direkt reda på valparna vad de märktes. Med de var med allihopa och höll sig till flocken. Vi märkte en liten skillnad när vi fortfarande var nära gården där de kände igen sig och var ofta. Då var de lite yvigare. Men när vi kom bort en bit var de inte så kaxiga. Men Kellie var kylig och gick i sin egen takt och jag tyckte att det var jag som höll koll på att vi var lika många när vi kom hem som när vi gick i väg. Sen hände nåt intressant som fick mig att släppa ansvaret till Kellie med fullt förtroende. På besök kom en tretton veckor gammal labradorvalp. I den åldern är man varken förstående eller fin i kanten snarare burdus och passar på att balla sig när det finns småttingar i närheten.;o) Men då klev Kellie mellan Hon hade full koll på att valparna utsattes för sånt de egentligen inte klarade av på egen hand. Hon hutade på den äldre valpen om det blev för våldsamt och höll honom under noggrann uppsikt. Alltså lägger hon mycket tydligt märke till allt vad som händer valparna och ser till att de tas om hand om det behövs.

Välja valp

Nu var det dags att slutligen bestämma vilken valp som skulle hamna i de olika familjerna. Anita Johansson hade redan från början klart sagt att hon ville ha en tuff individ, det var inte mycket att fundera på. Imp är en av de kavataste och tuffaste valpar jag har stött på så det skulle nog fungera bra. Annars är man lite orolig för att man ska kunna hitta ett bra hem som klarar av en sån pass stark individ. Men Anita och Imp ska säkert bli ett bra par.
Ulf Eng skulle också ha en hane, och ville ha en mjuk mysig kille med päls. Lilleman var som skräddarsydd för familjen Eng. Jag är så glad att valpköparna var intresserad av så olika typer av individer så att det kunde bli så här rätt.
Sen kom vi till tikarna och det var inte lika lätt. Jag skulle ha en tik med mycket tåga, Cima har behov av en ännu starkare individ för att det ska passa henne. Sofia Wahlberg som skulle skaffa sin första b.c. ville inte ha någon värsting och Tina Gustavsson som haft en självständig b.c. tidigare ville ha en mjuk tik som hellre var ointresserad av vallning bara den inte jagade eller tog för mycket egna initiativ. Alltså hade vi hela skalan av valpköpare, vi var alla ute efter olika typer av individer men var på skalan hade vi tikvalparna.

Cima testar vallningsegenskaper

Cima kom upp till oss och gjorde lite tester på trasan, kampvilja osv. Som tur var kom hon fram till samma sak som jag gjort. Fröken C har hela tiden varit den som klättrat ur valplådan först, vågat sig ut från gården först, intresserat sig för hönorna först osv. Henne har jag även fått jobba en del på för att hon ska säga förlåt och bli lite fjäskig när jag hutat åt henne. Hon var den som kampade värst och inte gav upp vid mothugg och visade sig bra med trasan. Fröken C fick flytta till Skåne. (Nu kom hon inte till Cima av olika anledningar utan till Annika och Jörgen där hon tränas i bruks, lydnad och agility.) Vera V har hela tiden varit mjuk, vi har inte behövt sagt till nåt alls och vi har sett i relationen till de andra hundarna att hon viker hellre än tjatar och envisas när de andra hundarna tycker annat. Hon och Tina skull säkert passa bra ihop och det har det visat sig senare att det verkligen gjorde. Skillnaden mellan Tingeling och Blenda är egentligen inte så stor. Tingeling eller Ipz som hon kallas nu är något mer av allt, snabbare, intensivare, lurigare osv. Blenda, Iss, är mjukare, mer pajas, och kanske lättare. Både Fia och jag är nöjda med valet. Iss till Fia och Ipz till mig. Jag är i alla fall kär i min lilla valp kan jag ju säga!!!

När valparna var drygt sju veckor märktes en klar förändring i Kellies attityd mot valparna. Lekarna hårdnade betydligt. Hon retade en del av dom att kampa om en trasa med henne. En del fick vinna och andra släppte hon inte alls speciellt långt. Jag minns en gång när Imp (kan själv) kom tillbaka till gruppen efter att ha varit på andra sidan huset för sig själv ett tag. Han gick helt kavat mot gruppen och tänkt segla förbi Kellie utan att bekräfta henne med lite fjäsk. Men då åkte han på en åthutning, hon gick helt sonika fram till honom, med ett grepp i nacken tryckte hon ner honom till han var stilla

Kellie tuktar en alltför morsk valp

När hon släppte upp förväntade sig nog både Kellie och jag lite fjäsk, men icke. Han gick vidare helt obekymrad. Då tog Kellie i lite till(ganska mycket mer) till hon fick den fjäskande reaktionen som hon ville ha. Sen var hon nöjd. Det är fascinerande att få följa en så säker tik, det finns mycket att lära.

Valparna närmar sig åtta veckor.
Vi var till veterinären för besiktning av kullen, allt var OK, även ögonlysningen. Lilleman och Blenda flyttade till sina nya familjer vid åtta veckor. Imp, Inez och Iris var kvar en vecka till pga semestrar, tentor osv. Den sista veckan krävde lika mycket av mig som de övriga åtta veckorna tillsammans. Här blev de mycket mer självständiga och äventyrssökande. Att ha med sig alla på promenad var näst intill omöjligt, de var alldeles för kavata. Jag fick ta ut en och en, börja engagera mig betydligt mer i var och en av valparna för att de inte skulle ”vilda” till sig för mycket. Det är ingen slump att valpar flyttar till sin nya familj vid åtta veckors ålder. Då är de precis mogna, tiken har hunnit foga in dom i det sociala beteendet och de är som mest öppna för att lära sig nya regler, nya miljöer och verkligen suger i sig alla nya intryck.

Annons