Tävlingsuppehåll

Grym och jag genomförde två klass 3or på Roslagens BK igår 7 april. Vi var där redan på fredag eftermiddag tillsammans med Sophie och körde genom hundarna i samtliga moment. Grym kändes rätt nöjd och glad. Tyst och följsam. Bra grepp i apporter. Trygg i vittringen. Snäv i runda kon. Uppmärksam i zäta. Kändes bra helt enkelt.

Efter översovning hos Susanne och en alldeles särdeles god middag a´la Schelin var jag laddad inför tävlingen.

Värmde ordentligt och äntrade planen. Jag hade bestämt mig för att vara nöjd och glad tävlingen igenom oavsett vad som hände. Grym var ofokuserad så fort vi klev innanför bandet, spejade efter de fantastiska konerna och var allmänt orolig. Första moment vittring. Anade att det var fel pinne, tittade inte på betyget utan var glad o nöjd. Resten gick ganska bra. Han tuffade på och fick fina betyg. Jag fick dock jobba hela tiden på att försöka få in honom och hålla honom kvar i vår gemensamma bubbla. Eftermiddagen såg ungefär likadan ut.

Under senaste året har jag jobbat rätt mycket med att hålla Gryms kropp mjuk och smärtfri. Han har lite issues i rygg, nacke och bakställ. Vi går med jämna mellanrum och får hjälp att komma vidare och rätta till sånt som ligger fel.

Under tävlingen kom det detaljer som gjorde mig klart bekymrad. I båda gruppmomenten fick jag göra ett ordentligt dubbelkommando på nedläggandet. I eftermiddagens cirkusmoment var skiftet ligg, Gryms absolut bästa. Och han lägger sig inte. Han brukar tycka att läggande i fart, oavsett moment är ballt. Även stoppen i inkallningen både för- och eftermiddag var ovanligt osnabba.

Det här oroar mig. Verkligen. Jag har nu tagit beslutet att dra i handbromsen och inte starta rankingtävlingen som går om tre veckor. Vilket i förlängningen betyder att jag backar från all vidare konkurrens om landslagsplats för Grym. Inga segrar och framgångar i världen, är mer värda än att Grym mår bra, är smärtfri och får leva länge. Jag kommer nu att göra allt jag kan för att hans åldrande kropp återigen ska bli stark och smidig.

Annons

Kennelhosta

Så, då har även jag fått kennelhosta i flocken, efter att ha varit förskonad i typ 40 år.  Än så länge är det bara Grym som hostar o han är inne på sitt femte dygn. Den är lurigt med kennelhosta, det smittar innan hostan brutit ut. Inkubationstid 3-8 dygn, men ändå upp till 10 dygn. Beroende på vilken variant som härjar. Med lite otur hinner man smitta många utan att ens veta om att hunden är smittad.

Nåväl, jag är väldigt glad att vi inte har några viktiga tävlingar i närtid. Och inga roliga, värdefulla träningshelger heller. Vi ksn i lugn o ro vila oss i form!

 

På cykel i ur och skur

Min nya fina cykel är på plats. Den är pimpad med cykelkorg i fram till Mac med den lilla kroppen och en svartsprayad brödback på pakethållaren till Grym med den stora kroppen. Är så himla nöjd med hela ekipaget! Cykeln rullar på fint och jag får bättre och bättre styrka och kondition. Vi tar längre och längre turer, så himla kul! Nu när vädret blir kylare och blötare har de båda på sig täcke när vi rullar och jag har beställt en genomskinlig regnrock med huva till Grym. Mac kommer jag att sätta ett genomskinligt lock på.
Så här ser det ut när vi är på tur!​

​
 

Cyklist – javisst!

När jag flyttade in till stan bestämde jag mig för att leva så minimalistiskt som möjligt. Så himla skönt att rensa ut! Typ liten garderob, bara personligen värdefulla ting, minsta möjliga utrustning till hundträning, vandring, hantverk osv. Och ingen bil! Så nu cyklar jag dit jag ska. Det blir en hel del sträckor som jag inte vill att Grym ska springa, blir för mycket hårt underlag och onödigt slitage på kroppen. Mac har aldrig sprungit efter cykeln, känns helt onödigt. Så nu färdas jag på cykel med en hund i fram och en i bak i varsina korgar vilket båda är helt bekväma med.

Tanken på att cykla långt, alltså riktigt långt har börjat ta form. Långt som i tid och sträcka. Och ska jag bli bra på nåt så är det ju tvunget att träna. Mycket! Så nu på semestern packade jag den gamla stålåsnan med så lite jag kunde och drog iväg mot Harbäck,  Utomälven i Hedesunda. En sträcka på 5,2 mil.

Det gick bra! Bilar  och lastbilar som svischade förbi väldigt nära var väl det som var värst (jag valda att köra på vänster sida för att ha koll på att de såg mig innan de passerade) men det är ju en faktor jag inte kan påverka så jag fokuserar på de andra detaljerna. Jag är nöjd och rätt förvånad över att min kropp faktiskt orkade hålla kraft och energi hela vägen. Både ben och hjärna gick rätt fort in i nåt slags flow och bara matade på. Coolt!

Men det finns ju en hel del förbättringspotential för ekipaget. Cykeln är gammal, tung, har alldeles för få växlar, den blir svajig av den tunga vikten jag lastar på (mina 59 kg, Gryms 18 kg, Macs 3 kg, packning på kanske 5-6 kg), sadeln är en katastrof för min rumpa OCH allt nedanför den. Domnar av. Chauffören behöver oxå renoveras en del vad gäller både styrka och kondition.

Så, nu har jag börjat leta rätt cykel, rätt sadel, rätt styre, rätt pedaler, rätt cykelkärra, rätt packväskor, rätt övrig utrustning. Vad nu rätt för mig innebär? Roligt med en helt ny värld som ger nya erfarenheter och kunskap!

Processed with MOLDIV

Flow på tävling

Jag och Grym tävlade igår. En helt vanlig kvällstävling i Kungsör, endast klass 3. Tio startande. En sån där gemytlig liten tävling som förgylls av duktiga arrangörer.

För oss var det inte bara en lite tävling. Jag jagar SM-kvalpoäng med andan i halsen. Gjorde ett medvetet val förra året att inte tävla eliten i onödan eftersom jag ville lägga all tid på att ha Grym genomarbetad i de nya momenten inför VM och NM. Så nu har vi bara några få tävlingar på oss att få till riktigt höga poäng och sist gick det ju mindre bra på den punkten.

Tävlingen vi gjorde igår minns jag som i nåt sorts rosa välbehagsludd. Det bara flöt på därinne på plan. Grym var bekväm och jag skötte mina kort och hade det trevligt där inne. Inget krig, vilket inte är en helt ovanlig känsla när jag försöker hålla honom i schack. Inga ljud, vilket kommer som ett brev på posten om han känner sig pressad. Inte så många försök från Gryms sida att försöka förekomma mig och ta egna beslut om vad som ska komma härnäst. ;o)

Vad har då hänt? Efter en mängd diskussioner med mina kloka träningskamrater och testpass med Grym har jag lagt om upplägget av träningen en del. Han har redan väldigt fina tekniska detaljer, det är vårt samarbete som det ligger en bugg i. Jag har nu släppt på kontrollen av honom i de flesta moment och i de flesta transporter mellan moment. Han får numera titta sig omkring, lugna sig själv OCH har ansvaret att följa mig. Jag bestämmer det inte åt honom. Typ. Det enda som jag fortfarande är supernoga med är att han inte får vika med blicken i allt fotgående. Det handlar inte om att han vrider bort huvudet eller sackar, det är mikrominimala blicksläpp med bibehållen position på huvudet. Men han försvinner även i tanke och koncentration när han gör så. Jag har nu alltså lagt ribban mycket högre för vad som är bra, jag har ändrat rutinen inför de momenten och jag tränar framför allt inte fotgående utan kommendering och ögon som betraktar Grym hela tiden och signalerar till mig när han släpper. Jag uppmärksammar honom på att jag märker det och inte är nöjd med det, men jobbar på med gott humör. Allt annat får han vara med och styra, betrakta och ha en egen uppfattning om. Det har gjort honom mycket lugnare och mer öppen för kommunikation. Hm, jag lär mig ständigt nya saker i kommunikationen med honom. Min bästa läromästare alla kategorier!

Sen har vi en till faktor som spelar stor roll. Igår började vi dagen med en fysiskt utmanande promenad. Han älskar när jag skickar honom runt träd, holmar, hus, whatever och tar i så han är alldeles löddrig i halskragen efter passet. 50 min uppvärmning, fyspass, nervärmning. Därefter ett två timmars träningspass i tävlingshallen varav 40 min effektiv tid med Grym och för honom okänd tävlingsledare som var helt införstådd i uppgiften att pointa blicksläpp. Några timmars vila, ett till likadant fyspass strax innan samling för tävlingen och mat i magen gjorde mannen lugn och tillfreds att leverera momenten på topp.

Resultat: 313 poäng av 320 möjliga och vinst. Den största vinsten i det hela är att vi är tillbaka på banan som ett svetsat team. Att vi dessutom har kommit en god bit på väg mot att få ihop kvalpoäng till SM gör ju inte saken sämre.

Gryms tävlingsdag

Jag hade fler mål med denna tävlingsdag.
Övergripande var att kunna få fram den där härliga känslan av samarbete vi har på träning även på tävling och att genomföra momenten så briljant att poängen kan bidra med ett SM kvalificerande resultat.

Grym gjorde mängder av fina saker på tävlingen! Bra tempo i de flesta delarna. En riktigt bra vittring som vi jobbat så mycket med. Snygg fjärr som vanligt, det är hans paradnummer. Riktigt bra konskick inför apporteringsdirigeringen som vi också jobbat med att få rakt. Jag tyckte att jag själv jobbade på bra därinne för att förbereda inför varje moment och med att hålla honom så pass fokuserad att det mesta blev väldigt bra!
Men jag lyckade inte få till de stora övergripande målen. Som i sin tur leder till ljud för att han inte är riktigt koncentrerad och trygg och en del omtag på apporten för att vi inte är riktigt i flow. Vi har med oss 178,5 poäng från Fagersta, vilket förmodligen inte kommer att hjälpa upp statistiken för SM-kval.

Med mig har jag också ideér om hur jag kan förändra träning, men framför allt hur jag behöver jobba med uppvärmning för att han ska bli helt ”lösgjord” där inne på tävlingsplanen och bara följa mig och inte ta några egna beslut som får honom splittrad.

Fortsättning följer, skam den som ger sig!

Tävling på G

Det har varit lite tyst här ett tag men det betyder absolut inte att det inte händer nåt. Tvärtom.
Till helgen startar båda hundarna på tävling. Mac debuterar i startklass och Grym startar på Sveriges första class 3 tävling.

Mac är en rolig liten hund som gärna tränar allt som kan generera godis och bus. Han har numera full koll på startklassmomenten och är introducerade i alla andra moment utom vittringen. Det ska egentligen inte vara något problem att ta ett första pris i morgon. Det som kan sätta käppar i hjulet är han tappar fokus när jag är på väg från honom i inkallning och apportering. Då kommer jag behöva lägga på ett dubbelkommando.

Jag har låtit bli att försöka kvala in till 2017 års SM i lydnad under 2016 eftersom dom tävlingarna gick i gamla eliten och jag har valt att bara köra enligt nya class 3 som är aktuellt för rankingtävlingar, NM och VM. Så nu har jag lite piskan på ryggen att leverera höga poäng på tre tävlingar under januari, februari och mars innan kvaltiden går ut. Och det kryllar ju inte direkt med tävlingar den här perioden. Men det är bra, jag sköter mig som bäst under press. Sköter jag mina kort sköter Grym sin del.

Håll tummarna så återkommer jag med resultat!

En lite längre ”bakfylla”

Jeeez, det har hänt en del på sistone!

Jag och Grym har deltagit på VM och SM i lydnad. Med endast två veckors mellanrum. Vi har gjort bra saker och mindre briljanta insatser. Vi var delaktiga i att Sverige tog en bronsmedalj i lagtävlingen på VM. Vi kom med till den individuella finalen efter att ha placerat oss på femte plats på fredagens grundomgång. Efter några missar i finalen hamnade vi på 20:e plats. Jag tycker att vi kan bättre än så, men det får vi visa nästa år.

På SM vann vi kvalomgången och i finalen hamnade vi på en sjunde plats totalt.

Det finns massor att berätta om dessa arrangemang men nu är jag av den sorten att jag tittar mer framåt i min reflektion av vad som hänt. Såå, vad gör jag för att hålla formen och spetsa till konkurrensförmågan?

Grym har blivit äldre, fyller sju i höst.  Han trycker inte på lika mycket som han gjort alldeles av sig själv tidigare. Jag har t.ex. jobbat jättemycket med ljud i fria följet. Jag har inte kunnat säga ”fot” utan att han gått upp i varv och ljudat. Ett ljud som kommer från magtrakten som om hela kroppen tar i och trycker upp luften via stämbanden som välkommen tar mot och skapar ett ”pip-stön-nu-kör-vi-ljud” Jag har anpassat mitt sätt att röra mig efter hans aktivitetsnivå. Våra uppvärmningar har varit mycket träning, såväl lydnad som fys långt innan och typ alla moment x 3 innan vi går in för att han ska vara tömd. Det har funkat finfint. Fram till VM… Fast han verkar helt trygg och lugn vid flyg, passkontroll, bussresor, hotellvistelse och på tävlingsplatsen har det tagit mycket kraft.

Jag missbedömde hans intensitet och värmde för mycket och lade honom i en för lugn känsla. Lade för mycket kraft på att skapa lugn och stabilitet. I finalen på VM var han trött. Riktigt trött. Det märks på att han inte håller ihop koncentrationen och att han inte är lika kraftfull i sina rörelser. Dålig koncentration kan ställa till mycket…
Mellan mästerskapen vilade vi en vecka och varvade upp en vecka innan det var dags för SM. Inte optimalt med två så viktiga tävlingar inpå varandra. Det är rätt många delar som mattas på tävling vilka behöver förstärkas inför nästa tävling. Förväntan i gruppmomenten, intensitet i stoppen på inkallning, noggrannhet i vittring. Bland annat…
Jag kan konstatera att samma känsla och aktivitetsläge fanns med på SM. Hm, jag lär så länge jag lever.

Jag ÄR nöjd med vår prestation på båda mästerskapen, absolut stolt över vår insats. Kan fortfarande känna euforin när vi klev av planen efter lagtävlingen på VM, helt magiskt. Men det kan bli bättre.

Nu så här några veckor efter SM, några turer med båten i Stockholms skärgård, några nätter hos goda vänner, ingen träning alls är vi igång igen. Grym tycker det är löjligt med träningsvila men jag märker att den gjort gott. Hans ögon glöder igen. Han tar i när vi tränar. Gött.
Jag håller på att jobba om fria följet. Det ska in betydligt mer intensitet där, han får anstränga sig betydligt mer för att hänga med i svängar och halter och han fixar det nu utan ljud. Han behöver utmaningar den killen!
Har återinfört externbelöning i träningen igen. För att lura honom att glida ur bubblan. Så jag kan snuva honom på belöningen. Så han blir förbannad på mig. Så han anstränger sig mer att hålla fokus. Anstränger sig för att vara där och ta information.

Älskar den här hunden och att utvecklas med honom!

4 veckor

Det har hänt en del sedan sista tävlingen. Den där uschliga tävlingen i mars när det var väldigt få delar som satt. Sedan dess har jag gjort om rätt mycket i vår träning. Då, inför den tävlingen hade jag brutit upp en hel del moment för att förbättra detaljer utan att hinna få ihop helheten och tryggheten i det nya igen. Dålig planering. Gör om och gör rätt… Nu har jag lagt mycket tid på att värdeladda alla detaljer i alla moment och försökt hålla en jämn förväntan på alla delar. Vi har jobbat med helhet och kedjor med inslag av överraskningar. Framför allt har vi tränat mycket. Mycket mer kommendering än vanligt. Känns som vi har rekord i antal besökta klubbar den här perioden. Det har gett effekt. Han gör det han ska om han förstår och jag ger rätt info.

MEN det är två detaljer som gjort störst skillnad.

1. Belöning
Jag har alltid använt häftiga belöningar. Godisburkar på snöre. Skinnkampisar. Små gappaybollar. Externa belöningar. Kastade belöningar. Kampbelöningar. Belöningar som han fått ta under armen, på min högra sida, i godisfickan. Han älskar att ruska livet ur grejer. Han är otroligt förväntansfull när jag öppnar locket på burken. Det är såå häftigt att få moffa godis ur fickan.
Så på en rastningspromenad fick Grym lust att träna och jag hade inga belöningar med mig. Så jag tog kopplet. Lite tråkigt till att börja med så jag fick ju verkligen engagera mig. Vi lekte verkligen tillsammans istället för att han tar för sig av belöningen och roar sig själv. Vilket otroligt genombrott det blev. Så fort han fick sitt koppel (på olika sätt och från olika ställen) bjöd han mig lek, var fysisk på mig. Och jag roade mig också. Samarbetet i övrigt fick sig också en rejäl skjuts. Engagemang is da shit!

2. Jag satt ner foten i fria följet
Grym har rysliga bekymmer över koner och annat roligt på planen och kliver då och då ur fria följet. Inte så han går därifrån, men sneglar och är inte ”där”. Jag har jobbat länge med olika metoder. Ökat förväntan, gjort udda övningar, satt på hjälpsnöre. Velat ha honom att ta initiativet. Så här i efterhand kan jag konstatera att han aldrig bjudit mig fotpositionen vare sig på planen eller på promenad. Det är inte ett beteende han använder för att få uppmärksamhet eller belöning. Lade först lite tid på promenader för att få honom att göra det. Gick riktigt bra! Gick bra på planen också. Men så var vi delaktiga i en träning av kedjor med publik. Näe, då var han där igen. sneglade och försvann mentalt. Då lackade jag ur. Tog honom i halsskinnet och talade om med trött och besviken stämma att ”nu gör vi det här på mitt sätt din drummel”. Han är känslig för all närhet och sura miner. Åh, jädrar anacka vad han ansträngde sig. Full koncentration, fina detaljer och uthållighet. Skitgubbe! Så enkelt var alltså det. Nu behöver jag bara göra rysligt små signaler för att han ska förstå att han ska anstränga sig. Jag tror till och med att han tycker det är skönt. Raka rör, inget krångel. Fria följet är nu som en dans! Jag är lite nykär i min hund!

Utdelningen för denna förändring kom som ett brev på posten. Vid helgens rankingtävling var vi närvarande båda två, hela tiden. Vi kommunicerade mellan momenten och jag hade honom i rätt känsla hela tiden. Det blev några missar men inget som stör, dom fixar vi lätt till. Vi kom på delad 6:e plats. I ett tufft startfält! Wiiiihooo, vi är på gång nu. Längtar till nästa tävling!

Apporteringen

Jag tänkte återkomma till det här med att göra det svåra lättare genom upprepning. I två veckor har jag lagt mycket tid på både inleverans av föremål, starter i fotgåendet, fotgående med kommendering. Ofta har jag gjort flera av dessa samtidigt. Typ fotgående med apportföremål i munnen. Vilket gjort att jag kunnat belöna avlämningar väldigt ofta. Fotgåendet har såklart varit svårare med föremål i munnen, målet var att fotgående utan föremål skulle upplevas plättlätt.
Vi har även tränat rysligt snabba springsträckor med föremål i munnen. Vi har slipat konrundningar med och utan apport i munnen och därefter runda mig i hög fart. Jag har belönat snabba ingångar med att han fått bollen från min armhåla utan att jag tagit föremålet först. Alltså höjt värdet på ingångar = minskat tuggen när han är på väg mot mig.

Jag vet egentligen inte vilket som orsakat vad. Men allt har blivit mycket bättre! Jag tror att mängden är nyckeln för Grym. Och att strukturen är nyckeln för mig. Det har varit bra att vi pointat några få delar men att vi gjort dom på många olika sätt. Många olika sätt för att Grym ska få mycket erfarenhet och för att jag inte ska tröttna.

Alltså, det här med hundträning är så himla kul! Älskart!