Flow på tävling

Jag och Grym tävlade igår. En helt vanlig kvällstävling i Kungsör, endast klass 3. Tio startande. En sån där gemytlig liten tävling som förgylls av duktiga arrangörer.

För oss var det inte bara en lite tävling. Jag jagar SM-kvalpoäng med andan i halsen. Gjorde ett medvetet val förra året att inte tävla eliten i onödan eftersom jag ville lägga all tid på att ha Grym genomarbetad i de nya momenten inför VM och NM. Så nu har vi bara några få tävlingar på oss att få till riktigt höga poäng och sist gick det ju mindre bra på den punkten.

Tävlingen vi gjorde igår minns jag som i nåt sorts rosa välbehagsludd. Det bara flöt på därinne på plan. Grym var bekväm och jag skötte mina kort och hade det trevligt där inne. Inget krig, vilket inte är en helt ovanlig känsla när jag försöker hålla honom i schack. Inga ljud, vilket kommer som ett brev på posten om han känner sig pressad. Inte så många försök från Gryms sida att försöka förekomma mig och ta egna beslut om vad som ska komma härnäst. ;o)

Vad har då hänt? Efter en mängd diskussioner med mina kloka träningskamrater och testpass med Grym har jag lagt om upplägget av träningen en del. Han har redan väldigt fina tekniska detaljer, det är vårt samarbete som det ligger en bugg i. Jag har nu släppt på kontrollen av honom i de flesta moment och i de flesta transporter mellan moment. Han får numera titta sig omkring, lugna sig själv OCH har ansvaret att följa mig. Jag bestämmer det inte åt honom. Typ. Det enda som jag fortfarande är supernoga med är att han inte får vika med blicken i allt fotgående. Det handlar inte om att han vrider bort huvudet eller sackar, det är mikrominimala blicksläpp med bibehållen position på huvudet. Men han försvinner även i tanke och koncentration när han gör så. Jag har nu alltså lagt ribban mycket högre för vad som är bra, jag har ändrat rutinen inför de momenten och jag tränar framför allt inte fotgående utan kommendering och ögon som betraktar Grym hela tiden och signalerar till mig när han släpper. Jag uppmärksammar honom på att jag märker det och inte är nöjd med det, men jobbar på med gott humör. Allt annat får han vara med och styra, betrakta och ha en egen uppfattning om. Det har gjort honom mycket lugnare och mer öppen för kommunikation. Hm, jag lär mig ständigt nya saker i kommunikationen med honom. Min bästa läromästare alla kategorier!

Sen har vi en till faktor som spelar stor roll. Igår började vi dagen med en fysiskt utmanande promenad. Han älskar när jag skickar honom runt träd, holmar, hus, whatever och tar i så han är alldeles löddrig i halskragen efter passet. 50 min uppvärmning, fyspass, nervärmning. Därefter ett två timmars träningspass i tävlingshallen varav 40 min effektiv tid med Grym och för honom okänd tävlingsledare som var helt införstådd i uppgiften att pointa blicksläpp. Några timmars vila, ett till likadant fyspass strax innan samling för tävlingen och mat i magen gjorde mannen lugn och tillfreds att leverera momenten på topp.

Resultat: 313 poäng av 320 möjliga och vinst. Den största vinsten i det hela är att vi är tillbaka på banan som ett svetsat team. Att vi dessutom har kommit en god bit på väg mot att få ihop kvalpoäng till SM gör ju inte saken sämre.

Annonser

Gryms tävlingsdag

Fotgående Grym

Jag hade fler mål med denna tävlingsdag.
Övergripande var att kunna få fram den där härliga känslan av samarbete vi har på träning även på tävling och att genomföra momenten så briljant att poängen kan bidra med ett SM kvalificerande resultat.

Grym gjorde mängder av fina saker på tävlingen! Bra tempo i de flesta delarna. En riktigt bra vittring som vi jobbat så mycket med. Snygg fjärr som vanligt, det är hans paradnummer. Riktigt bra konskick inför apporteringsdirigeringen som vi också jobbat med att få rakt. Jag tyckte att jag själv jobbade på bra därinne för att förbereda inför varje moment och med att hålla honom så pass fokuserad att det mesta blev väldigt bra!
Men jag lyckade inte få till de stora övergripande målen. Som i sin tur leder till ljud för att han inte är riktigt koncentrerad och trygg och en del omtag på apporten för att vi inte är riktigt i flow. Vi har med oss 178,5 poäng från Fagersta, vilket förmodligen inte kommer att hjälpa upp statistiken för SM-kval.

Med mig har jag också ideér om hur jag kan förändra träning, men framför allt hur jag behöver jobba med uppvärmning för att han ska bli helt ”lösgjord” där inne på tävlingsplanen och bara följa mig och inte ta några egna beslut som får honom splittrad.

Fortsättning följer, skam den som ger sig!

Tävling på G

Processed with MOLDIV

Det har varit lite tyst här ett tag men det betyder absolut inte att det inte händer nåt. Tvärtom.
Till helgen startar båda hundarna på tävling. Mac debuterar i startklass och Grym startar på Sveriges första class 3 tävling.

Mac är en rolig liten hund som gärna tränar allt som kan generera godis och bus. Han har numera full koll på startklassmomenten och är introducerade i alla andra moment utom vittringen. Det ska egentligen inte vara något problem att ta ett första pris i morgon. Det som kan sätta käppar i hjulet är han tappar fokus när jag är på väg från honom i inkallning och apportering. Då kommer jag behöva lägga på ett dubbelkommando.

Jag har låtit bli att försöka kvala in till 2017 års SM i lydnad under 2016 eftersom dom tävlingarna gick i gamla eliten och jag har valt att bara köra enligt nya class 3 som är aktuellt för rankingtävlingar, NM och VM. Så nu har jag lite piskan på ryggen att leverera höga poäng på tre tävlingar under januari, februari och mars innan kvaltiden går ut. Och det kryllar ju inte direkt med tävlingar den här perioden. Men det är bra, jag sköter mig som bäst under press. Sköter jag mina kort sköter Grym sin del.

Håll tummarna så återkommer jag med resultat!

En lite längre ”bakfylla”

Jeeez, det har hänt en del på sistone!

Jag och Grym har deltagit på VM och SM i lydnad. Med endast två veckors mellanrum. Vi har gjort bra saker och mindre briljanta insatser. Vi var delaktiga i att Sverige tog en bronsmedalj i lagtävlingen på VM. Vi kom med till den individuella finalen efter att ha placerat oss på femte plats på fredagens grundomgång. Efter några missar i finalen hamnade vi på 20:e plats. Jag tycker att vi kan bättre än så, men det får vi visa nästa år.

På SM vann vi kvalomgången och i finalen hamnade vi på en sjunde plats totalt.

Det finns massor att berätta om dessa arrangemang men nu är jag av den sorten att jag tittar mer framåt i min reflektion av vad som hänt. Såå, vad gör jag för att hålla formen och spetsa till konkurrensförmågan?

Grym har blivit äldre, fyller sju i höst.  Han trycker inte på lika mycket som han gjort alldeles av sig själv tidigare. Jag har t.ex. jobbat jättemycket med ljud i fria följet. Jag har inte kunnat säga ”fot” utan att han gått upp i varv och ljudat. Ett ljud som kommer från magtrakten som om hela kroppen tar i och trycker upp luften via stämbanden som välkommen tar mot och skapar ett ”pip-stön-nu-kör-vi-ljud” Jag har anpassat mitt sätt att röra mig efter hans aktivitetsnivå. Våra uppvärmningar har varit mycket träning, såväl lydnad som fys långt innan och typ alla moment x 3 innan vi går in för att han ska vara tömd. Det har funkat finfint. Fram till VM… Fast han verkar helt trygg och lugn vid flyg, passkontroll, bussresor, hotellvistelse och på tävlingsplatsen har det tagit mycket kraft.

Jag missbedömde hans intensitet och värmde för mycket och lade honom i en för lugn känsla. Lade för mycket kraft på att skapa lugn och stabilitet. I finalen på VM var han trött. Riktigt trött. Det märks på att han inte håller ihop koncentrationen och att han inte är lika kraftfull i sina rörelser. Dålig koncentration kan ställa till mycket…
Mellan mästerskapen vilade vi en vecka och varvade upp en vecka innan det var dags för SM. Inte optimalt med två så viktiga tävlingar inpå varandra. Det är rätt många delar som mattas på tävling vilka behöver förstärkas inför nästa tävling. Förväntan i gruppmomenten, intensitet i stoppen på inkallning, noggrannhet i vittring. Bland annat…
Jag kan konstatera att samma känsla och aktivitetsläge fanns med på SM. Hm, jag lär så länge jag lever.

Jag ÄR nöjd med vår prestation på båda mästerskapen, absolut stolt över vår insats. Kan fortfarande känna euforin när vi klev av planen efter lagtävlingen på VM, helt magiskt. Men det kan bli bättre.

Nu så här några veckor efter SM, några turer med båten i Stockholms skärgård, några nätter hos goda vänner, ingen träning alls är vi igång igen. Grym tycker det är löjligt med träningsvila men jag märker att den gjort gott. Hans ögon glöder igen. Han tar i när vi tränar. Gött.
Jag håller på att jobba om fria följet. Det ska in betydligt mer intensitet där, han får anstränga sig betydligt mer för att hänga med i svängar och halter och han fixar det nu utan ljud. Han behöver utmaningar den killen!
Har återinfört externbelöning i träningen igen. För att lura honom att glida ur bubblan. Så jag kan snuva honom på belöningen. Så han blir förbannad på mig. Så han anstränger sig mer att hålla fokus. Anstränger sig för att vara där och ta information.

Älskar den här hunden och att utvecklas med honom!

Rankingtävling

Tävlat rankingtävling i Kungsör  idag.

Snygg fjärr, riktigt bra inkallning, bra Z till två tredjedelar-den första tredjedelen var han inte riktigt där. Tappade fullständigt bort sig i vittringen och fastnade i en doft i mattan. Så länge att tiden gick ut, resultat:0. Fritt följ mestadels av två individer, inte ett team. Blablabla.  Såklart är jag nöjd med hans fina utföranden, Grym är bäst. Alla dagar i veckan.

Efter lite rannsakan ligger som vanligt problemet hos mig. Jag fick inte in oss i bubblan. Jag lät Grym sväva iväg. Ta för stort ansvar. Jobba för självständigt. Då blir det inte bra. Det tävlingar som funkat bäst är när jag i såväl träning innan som under tävling håller oss båda hårt i vår bubbla och fullständigt styr upp vartenda steg så Grym i lugn och ro kan göra det han ska. Utan att behöva fundera på vad som ska komma härnäst av alla coola möjligheter på planen. Så jag lägger den här tävlingen till handlingarna som ett fall av ”learning by mistake”.

Nu har vi ungefär 2,5 månader på oss till nästa tävling. Ett utmärkt tillfälle att göra om och göra rätt. Jag hinner lära om sånt som inte alls är bra. (Tempo till kon, fast grepp i lätta apporter m.m.) Jag hinner förstärka sånt som är mindre bra. (riktning till icke-kon, vägval från gripande i apporteringsdirigeringein in till min sida m.m.) Och såklart götta oss i hans alla fina delar.

Två-och-en-halv-månader. Det blir bra. Det kan till och med bli otroligt bra!

Rutan från dagens tävling: Betyg nio. Kommentar: ”Båge till rutan, snett avslut”. Filmare: Mikaela Hilding


 

NM dag 2

En sån dag! Vaknade och var redan då mer fokuserad än på lördagen. Att ha häng på täten triggar och momenten hopp, inkallning, ruta o fjärr är våra bästa så det fanns klara förutsättningar att klättra i resultatlistan. 

Gryms träning bygger till stor del på att hålla ett jämnt värde i alla delar av alla moment. Utanför hallen, innan vi fick komma in på morgonen lattjade vi runt, förstärkte tempo o position i rutan. Tempo o stopp på inkallning. Grym är den sortens hund som aldrig tröttnar ur, aldrig struntar i att göra sitt bästa och som går som bäst efter lååång uppvärmning. Lugn och trygg med många belöningar färskt i minnet. Kungen av lydnad är känslan han ska ha när vi går in. 

Svenska laget NM 2015

Sista halvtimmen innan vi gick in låg vi ihop och boundade. Grym vilar och jag går igenom allt som ska hända i ringen. Igen och igen. Tills jag kan hålla koncentrationen och i tanken ta oss genom alla momenten. Varenda steg, hur länge jag skulle dröja mig kvar efter hoppet för att komma lagom till inkallningen. Hur rund sväng jag skulle göra på väg mot rutanmomentet för att kunna uppmärksamma honom på rutan och komma tillräckligt långt från konan för stt kunna gå helt rakt mot uppställningspunkten. Säga rätt saker, hålla rätt tempo, bekräfta lagom, hålla oss i bubblan. Jag var sjuuukt fokuserad när vi kliver in på plan. Perfekt kast av metallen. Vi är på gång, det rullar på. Jag håller koncentration, här och nu. När jag går tillbaka till Grym efter genomförd fjärr stiger tårarna i ögonen. Vilken helt fantastisk hund min Grym är! Jag tryckte tillbaka glädjen och tårarna för att kunna ge min helt vanliga information vid uppsättandet. Fokus hela vägen in i kaklet. 

Anna Hilding Busy Border Grym

Fatta att vi gjorde det! På vårt första mästerskap med landslaget. Vi levererade och klättrade upp till en slutlig sjätte plats. Wiihoo!

Söndagens program hittar du här

Alla deltagarna i laget och våra lagledare är en stor del av upplevelsen den här helgen. Ett sånt skönt gäng som tar hand om varandra på bästa sätt. Tusen tack alla inblandade för den hör coola upplevelsen! 

4 veckor

Det har hänt en del sedan sista tävlingen. Den där uschliga tävlingen i mars när det var väldigt få delar som satt. Sedan dess har jag gjort om rätt mycket i vår träning. Då, inför den tävlingen hade jag brutit upp en hel del moment för att förbättra detaljer utan att hinna få ihop helheten och tryggheten i det nya igen. Dålig planering. Gör om och gör rätt… Nu har jag lagt mycket tid på att värdeladda alla detaljer i alla moment och försökt hålla en jämn förväntan på alla delar. Vi har jobbat med helhet och kedjor med inslag av överraskningar. Framför allt har vi tränat mycket. Mycket mer kommendering än vanligt. Känns som vi har rekord i antal besökta klubbar den här perioden. Det har gett effekt. Han gör det han ska om han förstår och jag ger rätt info.

MEN det är två detaljer som gjort störst skillnad.

1. Belöning
Jag har alltid använt häftiga belöningar. Godisburkar på snöre. Skinnkampisar. Små gappaybollar. Externa belöningar. Kastade belöningar. Kampbelöningar. Belöningar som han fått ta under armen, på min högra sida, i godisfickan. Han älskar att ruska livet ur grejer. Han är otroligt förväntansfull när jag öppnar locket på burken. Det är såå häftigt att få moffa godis ur fickan.
Så på en rastningspromenad fick Grym lust att träna och jag hade inga belöningar med mig. Så jag tog kopplet. Lite tråkigt till att börja med så jag fick ju verkligen engagera mig. Vi lekte verkligen tillsammans istället för att han tar för sig av belöningen och roar sig själv. Vilket otroligt genombrott det blev. Så fort han fick sitt koppel (på olika sätt och från olika ställen) bjöd han mig lek, var fysisk på mig. Och jag roade mig också. Samarbetet i övrigt fick sig också en rejäl skjuts. Engagemang is da shit!

Fotgående Grym

2. Jag satt ner foten i fria följet
Grym har rysliga bekymmer över koner och annat roligt på planen och kliver då och då ur fria följet. Inte så han går därifrån, men sneglar och är inte ”där”. Jag har jobbat länge med olika metoder. Ökat förväntan, gjort udda övningar, satt på hjälpsnöre. Velat ha honom att ta initiativet. Så här i efterhand kan jag konstatera att han aldrig bjudit mig fotpositionen vare sig på planen eller på promenad. Det är inte ett beteende han använder för att få uppmärksamhet eller belöning. Lade först lite tid på promenader för att få honom att göra det. Gick riktigt bra! Gick bra på planen också. Men så var vi delaktiga i en träning av kedjor med publik. Näe, då var han där igen. sneglade och försvann mentalt. Då lackade jag ur. Tog honom i halsskinnet och talade om med trött och besviken stämma att ”nu gör vi det här på mitt sätt din drummel”. Han är känslig för all närhet och sura miner. Åh, jädrar anacka vad han ansträngde sig. Full koncentration, fina detaljer och uthållighet. Skitgubbe! Så enkelt var alltså det. Nu behöver jag bara göra rysligt små signaler för att han ska förstå att han ska anstränga sig. Jag tror till och med att han tycker det är skönt. Raka rör, inget krångel. Fria följet är nu som en dans! Jag är lite nykär i min hund!

Utdelningen för denna förändring kom som ett brev på posten. Vid helgens rankingtävling var vi närvarande båda två, hela tiden. Vi kommunicerade mellan momenten och jag hade honom i rätt känsla hela tiden. Det blev några missar men inget som stör, dom fixar vi lätt till. Vi kom på delad 6:e plats. I ett tufft startfält! Wiiiihooo, vi är på gång nu. Längtar till nästa tävling!
Belöning m koppel

Fagerstatävlingen

Grym i FagerstaUpp som en sol, ner som en pannkaka… Jag fick inte till det som jag tänkt. Inte alls. Åh, vad besviken jag var när vi klev av planen sista gången för dagen. Jag lyckades inte lotsa honom ända fram. Han var inte klar för uppgifterna som jag brutit upp och inte hunnit sätta på plats igen.
Nu så här några dagar senare, när jag grottat ner mig i tentaspurt och klarat av tentaskrivning har jag repat i mig. Jag har en plan. ( Har ni hört den förut?) Jag lägger om träningen rätt rejält, släpper kontrollen, ger honom mer ansvar och tydligare signaler. Känns lite läskigt men det verkar som han börjat förstå vad jag är ute efter. Jag återkommer när jag testat av i lite hetare miljöer.
Fotograf: Sofie Gustafsson (sofiegustafsson.se)

Fullträff!

Tävlat idag!
Jag hade ett (1) mål med mig för denna tävling. Att ge Grym tydlig och trygg vägledning genom alla moment. Det innebär lång tid för uppvärmning med kommendering (vilket vore omöjligt utan mina fantastiska träningskompisar, tack!). Det betyder även att jag inte kan ge honom en lucka till att försöka förekomma mina beslut. Inte ge honom en chans att ligga steget före och tro att han vet vad som ska komma och därefter blir frustrerad för att det inte blev så.
Jag höll honom i uppgift hela tiden, jag tog chansen att stötta verbalt under fria följet, jag bekräftade honom med små, kända signaler vid rätt beslut. Signaler som ingen annan ser men som är såå betydelsefulla för att han ska fortsätta jobba med bibehållet gott självförtroende.

Jag lyckades! Grym följde mig istället för att förekomma. Han var lugn och trygg. Jag gjorde tamejfan min bästa tävling ever. Vilket gjorde att även Grym fick förutsättningar att göra det.
Som en parentes kan jag även konstatera att de ominlärda detaljerna i fria följet, zäta och platsliggning höll hela vägen. Woop, woop!

Resultat: Mitt hjärta sväller inför den fantastiska hunden. Jag har fått massor av ny energi att fortsätta vägen mot toppen. Som en bonus fick vi 295 poäng i protokollet.

Grym prisrosett Rättvik

Landslagsträning

Det kom ett mejl i måndags. Från Lotta Linusson. Det var en inbjudan till mig och Grym att delta på landslagsgruppens träningsläger.
Det är stort i min värld! De som tar ut landslaget anser att vi har potential att bli så bra att vi kan konkurrera om en plats i landslaget. I framtiden.
Det en sån skön bekräftelse på det vi presterar rent tävlingsmässigt. Men det är också en otroligt bra skola att träna med Sveriges bästa ekipage. De som krigat och presterat på internationella mästerskap. De som vet vad som krävs för ligga i den absoluta toppen.

Gissa om detta inspirerar till ännu mer träning!

Anna Hilding och Grym