Nu är vi på G!

Det har gått ett tag sen jag lade ner träning och tävlingsambitioner för Grym. Efter en tid med mer styrketräning och mindre lydnadsträning känns det som vi har hittat en jämvikt.

Grym kan inte ta mot lika mycket lydnadsträning som förr och ändå anstränga sig det värsta han kan. Men det löser vi genom att träna färre pass/vecka, mindre detaljpet och mer hejbaberibabelöningar.

Så efter att ha kikat på förra helgens VM i lydnad är jag superpepp på att komma ut och tävla igen.

I morgon styr vi mot Nynäshamn och Skärgårdscupen tillsammans med Emilia och Loka samt Agnes och Tosca. Som jag ser fram mot att komma ut i hetluften igen!

Annons

Nordiska mästerskapen 2016

Chip, chop! Jag och Grym har fått förtroendet att vara med på ytterligare ett mästerskap med Svenska landslaget i lydnad! 9-11 december går NM i lydnad i Helsingfors

Jag är superpepp på att förbättra i princip alla moment på något sätt. Det har varit lite tätt på given med mästerskap och vanliga tävlingar under en lång period nu och det har inte riktigt funnits tid att bygga om några beteenden utan jag har fått lägga tiden på att underhålla det vi redan har. Men nu är det fyra månader kvar till NM och inga andra tävlingar inbokade innan dess så nu ska vi verkligen bryta isär och bygga om både detaljer,  aktivitetsnivåer och helhet.
Det kommer bli en rolig höst/vinter!

Träningsupplägg

Det kostar att ligga på topp.

Generellt består träningen av Grym till absolut största delen ut på att hålla ett jämnt värde i alla detaljer.  I vårt fall hänger det på belöningarna. Han behöver belönas vid ”icke-konen” lite då och då. Han behöver boostas för att göra bra vänstersvängar i fria följet. Han behöver vara förväntansfull på att det kan komma en godis flygande bakifrån i zätat. Ett zäta innehåller 21 olika belöningspunkter, en del behöver stärkas upp mer än andra.
Rutan har för vår del 10 olika belöningspunkter, en del viktigare än andra.
Fria följet har jag inte ens räknat belöningspunkterna. Just nu lägger jag fokus på trygghet, uppmärksamhet och  snabba reaktioner i svängar. Sånt som behöver bli bättre, behöver läggas tid på. Det jag missar att hålla aktuellt bleknar hos Grym och utförandet blir sämre.

Just nu står vi inför en rankingtävling om 1 vecka. Mitt största bekymmer är att hitta tid nog för att tömma den energirika hunden på överskottsprall.
Han behöver ett ordentligt fyspass varje dag och typ 1 timmes aktiv lydnadsträning varje dag. Sen är det bara positivt om jag hinner med vanliga skogspromenader där vi kan filosofera också.
I helgen är det så lägligt att träningsgänget har bokat Kungsörshallen för lydnadsträning på längden och bredden. På måndag kommer han vara helt hanterbar, lugn och fin, och jag har ett guldläge att hålla honom kvar på den nivån. Vi kommer båda att vara rätt så less på lydnadsträning dagen efter tävlingen. Så vi vilar en dag och sen kör vi på igen eftersom det är stora tävlingar på gång kort därefter.

Det är inte alltid roligt att hålla en hund på topp. Det är till och med rätt slitigt i perioder. Men det är alltid roligt att samarbete med Grym och det är alltid roligt att få bekräftat på tävling att vi träffat rätt i träningen.

 

Gryms trollkarl

Det här med att plugga har sina fördelar. Den absolut största är att jag ofta kan styra min tid själv. Bröt inläsningen av miljörapporter strax före lunch, preppade godispungen och drog till träningslokalen med grabbarna. Filar signalsäkerhet i nya hoppapport-momentet och vanliga apporteringsdirigeringen. Alltså att han ska känns igen sig till 100% i de båda apporteringsmomenten. Runda kon och stoppa strax efter är en signal till apporteringsdirigering mot mig som alltid följs av ett hopp. Stanna vid kon är signal till rapportering utåt och även om det står ett hopp i området ska det inte tas. Grym behöver göra många upprepningar för att vara helt trygg. Så då får han många upprepningar.

Mac fick sig ett pass med halter i fotgåendet med helt stilla framtassar. Svårt! Omvänt lockande gör det enklare, precis som ljudstörningar omkring oss. Många upprepningar kommer det att bli innan vi lägger på högre aktivitet. Om vi ens någon gång kommer att behöva det.

Under en tid har jag har svårt att få Grym att gå ”högt” i starterna i fotgåendet. Han sitter bra uppsträckt men de första tre-fyra stegen sänker han sig för att sen sträcka sig uppåt igen när vi fått upp farten. Jag har funderat på om det sitter fast nåt någonstans i kroppen och att det började bli dags att besöka Ove, Gryms personliga fyscoach. :) Som av en händelse kom ett SMS igår där Ove ville ha oss med när Arbetarbladet skulle göra en artikel om att han utökat sin kiropraktikverksamhet till att även omfatta hundar. Så med fotografen/journalisten i hälarna tittade han genom Grym i rörelse samtidigt som han förklarade för journalisten vad han såg. Lite felbelastning här och snedvridningar där. Han såg den låga hållningen som jag är ute efter att få bort i fotstarterna.
Efter lite kläm och känn, lite ryck och knyck var Grym som ny igen. Belastar jämnt och sträcker upp sig i starterna. Vi gick genom några övningar på pilatesbollen som vi fick med oss hem.

Tankar för dagen…

Igår besökte vi vår eminente och påhittiga kiropraktor. Vi ägnade rätt mycket tid åt att skapa bra övningar till Grym. Gå och backa i motlut och medlut, gå med framtassarna på en skateboard, skänkelvikning, belastning på pilates… Till slut hade Grym verkligen gett upp, han var helt slut i musklerna.
Jag fick också ett anpassat träningsprogram som vi testade igenom på mig och jag fick i hemläxa.
Imorse var jag heelt slut i kroppen och väldigt trött. Grym låg kvar i sin korg när jag sent omsider gick upp. Vi ruskade igång kropp och knopp och gav oss iväg till Sandviken för att träna med Jennie, Emma och Linnea. Som vi bestämt. Trots att det var motigt. Dukade planen med fartmoment. Blev plaskblöt om fötterna i det långa blöta gräset. Värmde. Lusten börja komma tillbaka. Belönade några bra ingångar på plan, nu började vi ha kul. Skickade på rutan, full fart till kon och ruta. Full fart i belöning. Full fart i hopp-apport. Bra fokus och engagemang i fria följet.

Vi gjorde båda gruppmomenten i följd med SiG sist. När jag kikade runt hörnet efter 1,5 minut ser jag min trötta hund kämpa på. Han har halkat ner på höften men håller sig sittande. Han har väldigt hög förväntan i sittandet i vanliga fall men nu var det kämpigt. När de andra går tillbaka belönar jag ur honom och tokbusar bakom gömmet.

Så trött, så mycket träningsvärk. Ändå ger vi oss ut och tränar, fast det är tungt, fast vi gärna velat ta sovmorgon och vilodag.  Är det det som skapar gemenskap? Är det det som skapar framgång? Är det det som gör att vi orkar leverera två dagar i rad på tävling?
Jag tror det. Fråga vilken toppidrottsman som helst. Det är inte alltid roligt att träna, men det behövs göras. Vad vann jag på dagens träning? Jag tog oss ur en trött och sliten känsla och stoppade in oss i vår bubbla där vi jobbar på, håller fokus och har roligt. Kan vi på träning så kan vi på tävling. Om jag är övertygad om det, så hänger Grym på.

Vilodag

Grym är trött, Trött, TRÖTT!
Efter gårdagens träning som innehöll alla momenten i elitklass och några extra rutor och apporteringsdirigeringar var Grym TRÖTT. Trött i kroppen och trött i mössan. Vi har tränat mycket på slutet. Mest för att tömma honom på energi. Och med rätt bra timing fick jag till det nu. Han är nöjd. Lagom i tid för SM. Så idag har han vilat från allt vad lydnad heter, även vardagslydnad. Han har mestadels gått i koppel på promenader för att han ska slippa vara uppmärksam. Vi har tagit en lååång cykeltur till Bönan, Grym åkte cykelkorg hela vägen och sov under bordet när vi åt lunch.
I morgon ska vi lattja lydnad! 6 dagar kvar innan SM.

Nio dagar till SM

Min vardag består ofta till stor del av hundverksamhet men den senaste tiden har livet verkligen dominerats av hund. Hund i tankarna och en större dos lydnadsträning med Grym än normalt. Vi laddar inför SM  i lydnads som går 24-26 juli i Eskilstuna. Minst två pass lydnad om dagen. Alla moment eller delar av dom varje dag. Kan ju krasst summera att ju mer träning, desto bättre utförande.
Tidigare i våras tog jag tag i utförandet av zätat. Fick kommentar på tävling att ”föraren håller inte linjen”. Hmmm, det momentet är ju inte bara att hunden ska välja rätt skifte, den ska vara rakt placerad på sin linje, vilket innebär att den måste gå rakt i fotgåendet, hela sträckan. Hunden måste vara rapp in i fotgåendet vid upptagen och vara parallell i alla vinklar. Åsså jag då som förare. Måste också gå rakt. Och se till att hunden går 50 cm från linjen mellan konerna. Vilket innebär att jag måste går ca 65-70 cm från konerna, även när hunden står kvar i sitt skifte. Om jag dras mot konen i mina transporter utan hund blir det neddrag. Och det är lätt hänt. Så jag fixade till markeringar för 50 cm och 70 cm och markerade exakt var vinklarna skulle göras. Åsså gick jag, med och utan hund. Fast mest med hund. Fast med fokus på hur jag placerade oss. Ibland kom ett skifte och ibland bara gick vi. På köpet fick jag en hund som är väldigt mycket tryggare i momentet. Träning ger färdighet!
Jag har varit lite ovarsam med använda vittringspinnar. Jag har lagt dom på ”avvittring” ett längre tag och använt dom igen. Och igen. Efter att ha fått lite skäll av träningskamrater och lite tveksamheter hos Grym bestämde jag mig för att göra mig av med alla gamla pinnar, bara använda helt nya till mig och antingen helt nya eller såna som någon annan tagit i förr som ”fel pinnar”. De som Grym tagit i, men som jag inte tagit i ,kasseras numera också. En sån himla tur att jag gjorde detta drygt två veckor före SM. För det var svårt enligt Grym. Han har såklart blivit van med bakgrundsdoften och de helt nya pinnarna gjorde övningen annorlunda. Han har haft några dagar nu som han undersöker alla rätt noggrant innan han bestämmer sig. Farten tillbaka har varit lägre. Det är på väg att bli säkert, men det kräver upprepningar. Så vi tränar vittringen väldigt ofta nu, flera gånger om dagen. Han är på väg att få tillbaka självförtroendet i momentet. Bästa Grym!

4 veckor

Det har hänt en del sedan sista tävlingen. Den där uschliga tävlingen i mars när det var väldigt få delar som satt. Sedan dess har jag gjort om rätt mycket i vår träning. Då, inför den tävlingen hade jag brutit upp en hel del moment för att förbättra detaljer utan att hinna få ihop helheten och tryggheten i det nya igen. Dålig planering. Gör om och gör rätt… Nu har jag lagt mycket tid på att värdeladda alla detaljer i alla moment och försökt hålla en jämn förväntan på alla delar. Vi har jobbat med helhet och kedjor med inslag av överraskningar. Framför allt har vi tränat mycket. Mycket mer kommendering än vanligt. Känns som vi har rekord i antal besökta klubbar den här perioden. Det har gett effekt. Han gör det han ska om han förstår och jag ger rätt info.

MEN det är två detaljer som gjort störst skillnad.

1. Belöning
Jag har alltid använt häftiga belöningar. Godisburkar på snöre. Skinnkampisar. Små gappaybollar. Externa belöningar. Kastade belöningar. Kampbelöningar. Belöningar som han fått ta under armen, på min högra sida, i godisfickan. Han älskar att ruska livet ur grejer. Han är otroligt förväntansfull när jag öppnar locket på burken. Det är såå häftigt att få moffa godis ur fickan.
Så på en rastningspromenad fick Grym lust att träna och jag hade inga belöningar med mig. Så jag tog kopplet. Lite tråkigt till att börja med så jag fick ju verkligen engagera mig. Vi lekte verkligen tillsammans istället för att han tar för sig av belöningen och roar sig själv. Vilket otroligt genombrott det blev. Så fort han fick sitt koppel (på olika sätt och från olika ställen) bjöd han mig lek, var fysisk på mig. Och jag roade mig också. Samarbetet i övrigt fick sig också en rejäl skjuts. Engagemang is da shit!

2. Jag satt ner foten i fria följet
Grym har rysliga bekymmer över koner och annat roligt på planen och kliver då och då ur fria följet. Inte så han går därifrån, men sneglar och är inte ”där”. Jag har jobbat länge med olika metoder. Ökat förväntan, gjort udda övningar, satt på hjälpsnöre. Velat ha honom att ta initiativet. Så här i efterhand kan jag konstatera att han aldrig bjudit mig fotpositionen vare sig på planen eller på promenad. Det är inte ett beteende han använder för att få uppmärksamhet eller belöning. Lade först lite tid på promenader för att få honom att göra det. Gick riktigt bra! Gick bra på planen också. Men så var vi delaktiga i en träning av kedjor med publik. Näe, då var han där igen. sneglade och försvann mentalt. Då lackade jag ur. Tog honom i halsskinnet och talade om med trött och besviken stämma att ”nu gör vi det här på mitt sätt din drummel”. Han är känslig för all närhet och sura miner. Åh, jädrar anacka vad han ansträngde sig. Full koncentration, fina detaljer och uthållighet. Skitgubbe! Så enkelt var alltså det. Nu behöver jag bara göra rysligt små signaler för att han ska förstå att han ska anstränga sig. Jag tror till och med att han tycker det är skönt. Raka rör, inget krångel. Fria följet är nu som en dans! Jag är lite nykär i min hund!

Utdelningen för denna förändring kom som ett brev på posten. Vid helgens rankingtävling var vi närvarande båda två, hela tiden. Vi kommunicerade mellan momenten och jag hade honom i rätt känsla hela tiden. Det blev några missar men inget som stör, dom fixar vi lätt till. Vi kom på delad 6:e plats. I ett tufft startfält! Wiiiihooo, vi är på gång nu. Längtar till nästa tävling!

Inför tävling

Idag är det torsdag, på lördag ska jag tävla en rankingtävling. Som innebär kvaltävling till landslaget. Det är även en helt vanlig elittävling. Kan en ju låtsas…

Förberedelserna har varit planerade sen länge. Iaf de som Grym har varit med på . Den grymma hunden mår bäst av att träna mycket. Alltid, varje dag, i alla väder. Jag har varit försiktig med fysisk ansträngning förutom promenader för Grym den här veckan. Inte galna cykelturer, ingen viktväska eller manschetter, inga gymövningar. Vill inte riskera träningsvärk på tävlingsdagen. Jag har boostat detaljer och jobbat en hel del med random kedjor.

Jag har lyckats pricka in alldeles för mycket annat under de senaste två veckorna. Vi är i slutspurten på en kursperiod i skolan vilket innebär att vi haft inlämning av projekt och redovisning av det. (Kunde jag inte göra så mycket åt) Åkte till Piteå en sväng för att presentera den utbildningen jag går för ett samlat avfallsNorrland och lite andra viktiga avfallsmänniskor (kunde inte låta möjligheten gå mig förbi) och har en tenta nu på tisdag(kan jag inte göra nåt åt) som jag egentligen skulle ägna mycket mer energi än vad förberedelser för en rankingtävling tillåter.
Men för övrigt har vi tränat mycket. Allt av allt. Massor av fritt följ på längden och tvären. Jag har en plan inför lördagens tävling… Har funnit att en del detaljer som jag tagit för givna har försämrats. T.ex. metallen som det aldrig är nåt problem med, där har han blivit slarvig med att lyfta på fötterna över hindret. Så nu har vi hoppat högt så han fått tänka till och anstränga sig. Jag har försökt boostat allt och hållit allt färskt inför lördag.    Diskussion och problemlösning
I helgen hade vårt träningsgäng bokat Fagerstahallen där tävlingen kommer att vara. Premiär för oss i den hallen. Och en sån himla tur att vi var där för tydligen var det jättesvårt att hitta rutan när den stod på diagonalen. Som vi nött denna ruta, såklart ska min värld sättas i gungning med krångel med den så nära tävling. Gulp! Kats, Susanne och Edda inför vittring.

I dag har vi varit i Arningehallen och tränat med Mia Linder och Carma. Mycket bra träning med en del besvikelser men framför allt några bra beslut som Mia hjälpte mig fram till. Det är så skönt med träningsvänner som känner mig utan och innan!

I morgon fredag tar vi husvagnen och drar till Fagersta. Med oss har vi Jennie och Pila som stöd, känns tryggt. Jennie är en klippa på att hjälpa mig värma. Vi kommer att hinna träna ett pass där innan jag grottar ner mig i tentaplugg igen.

På lördag 06.30 är vi redo att leverera!

Apporteringen

Jag tänkte återkomma till det här med att göra det svåra lättare genom upprepning. I två veckor har jag lagt mycket tid på både inleverans av föremål, starter i fotgåendet, fotgående med kommendering. Ofta har jag gjort flera av dessa samtidigt. Typ fotgående med apportföremål i munnen. Vilket gjort att jag kunnat belöna avlämningar väldigt ofta. Fotgåendet har såklart varit svårare med föremål i munnen, målet var att fotgående utan föremål skulle upplevas plättlätt.
Vi har även tränat rysligt snabba springsträckor med föremål i munnen. Vi har slipat konrundningar med och utan apport i munnen och därefter runda mig i hög fart. Jag har belönat snabba ingångar med att han fått bollen från min armhåla utan att jag tagit föremålet först. Alltså höjt värdet på ingångar = minskat tuggen när han är på väg mot mig.

Jag vet egentligen inte vilket som orsakat vad. Men allt har blivit mycket bättre! Jag tror att mängden är nyckeln för Grym. Och att strukturen är nyckeln för mig. Det har varit bra att vi pointat några få delar men att vi gjort dom på många olika sätt. Många olika sätt för att Grym ska få mycket erfarenhet och för att jag inte ska tröttna.

Alltså, det här med hundträning är så himla kul! Älskart!