Nu är vi på G!

Det har gått ett tag sen jag lade ner träning och tävlingsambitioner för Grym. Efter en tid med mer styrketräning och mindre lydnadsträning känns det som vi har hittat en jämvikt.

Grym kan inte ta mot lika mycket lydnadsträning som förr och ändå anstränga sig det värsta han kan. Men det löser vi genom att träna färre pass/vecka, mindre detaljpet och mer hejbaberibabelöningar.

Så efter att ha kikat på förra helgens VM i lydnad är jag superpepp på att komma ut och tävla igen.

I morgon styr vi mot Nynäshamn och Skärgårdscupen tillsammans med Emilia och Loka samt Agnes och Tosca. Som jag ser fram mot att komma ut i hetluften igen!

Annons

Livet förändras

Jag har precis fyllt 52 år. Men känner mig som 37. En skön känsla. Jag har massor av liv framför mig!
Nu när jag bor ensam och kan göra som bara jag vill, försöker jag komma ikapp sånt jag försakat. Vilket innebär att jag lägger betydligt mer tid på umgänge med människor jag verkligen vill vara tillsammans med. Tog tåget till Knäred i fredagskväll och blir här i några dagar hos Ulrica som har en syster till Grym. Det var alldeles för länge sen vi sågs. Länge sen vi diskuterade livets mysterier.

Var precis in på Jill Nygvist nystartade blogg, explain.se och hittade ett inlägg om tacksamhet Klurat lite på det och ska ge mig några minuter varje kväll att precisera tre punkter för vad jag är tacksam för.

Idag är jag tacksam för:
1. Att jag blivit så väl mottagen och omhändertagen av Ulrica Fyhrlund och hela hennes familj! Goda vänner förgyller vardagen och livet!

2. att Grym och Mac är så okomplicerade och alltid hänger med på det jag hittar på. De är verkligen en central punkt i mitt välbefinnande.

3. att Pernilla ringde mig mitt i natten och grattade mig på födelsedagen!

Tillbaka till framtiden

Vi har gjort kväller och slagit oss till ro i den uppbäddade bilen. Genom den lite nervevade sidorutan snirklar sig den kyliga, fuktiga nattluften in. Ljudet av vågor som rullar in mot stranden lugnar sinnet och frigör tankar. 

​​
Jag, Grym och Mac har tagit en lillsemester i samband med Almedalsveckan. Bara vi. På Gotland. Det har varit en hektisk period ett tag nu. Nytt jobb, separation, flytt, tävlat SM och VM. Börjar hitta tillbaka till mig själv så smått. Slutar att existera och börjar leva.

Gryms tävlingsdag

Jag hade fler mål med denna tävlingsdag.
Övergripande var att kunna få fram den där härliga känslan av samarbete vi har på träning även på tävling och att genomföra momenten så briljant att poängen kan bidra med ett SM kvalificerande resultat.

Grym gjorde mängder av fina saker på tävlingen! Bra tempo i de flesta delarna. En riktigt bra vittring som vi jobbat så mycket med. Snygg fjärr som vanligt, det är hans paradnummer. Riktigt bra konskick inför apporteringsdirigeringen som vi också jobbat med att få rakt. Jag tyckte att jag själv jobbade på bra därinne för att förbereda inför varje moment och med att hålla honom så pass fokuserad att det mesta blev väldigt bra!
Men jag lyckade inte få till de stora övergripande målen. Som i sin tur leder till ljud för att han inte är riktigt koncentrerad och trygg och en del omtag på apporten för att vi inte är riktigt i flow. Vi har med oss 178,5 poäng från Fagersta, vilket förmodligen inte kommer att hjälpa upp statistiken för SM-kval.

Med mig har jag också ideér om hur jag kan förändra träning, men framför allt hur jag behöver jobba med uppvärmning för att han ska bli helt ”lösgjord” där inne på tävlingsplanen och bara följa mig och inte ta några egna beslut som får honom splittrad.

Fortsättning följer, skam den som ger sig!

VM i lydnad

Grym och jag har fått förtroendet att delta i Sveriges lydnadslandslag igen! Den här gången är det  VM i Moskva 30/6 – 3/7 som står för dörren. Jag är oerhört glad över detta, bubblig i kroppen och så stolt över Grym. Och mig. Det har varit ett mål ända sen Grym var lill-liten att komma upp i den kunskapsnivån som vi nu är i. Eller faktiskt ännu bättre om jag ska vara helt ärlig. Vi är ju inte riktigt framme vid vår topp ännu som jag ser det.

Det här med att hela tiden flytta målet framför sig tror jag har varit en styrka i vår utveckling. Att aldrig bli nöjd. Sån är jag. Det går nån timme eller max nån dag när jag sjunker ner och njuter av att jag uppnått ett mål. Typ, första förstapriset, lydnadschampionatet, mer än 300 poäng, kval till SM osv. Sen är min hjärna igång igen. Nytt mål, bättre detaljer, bättre fysik. Jag älskar utveckling!

SM 2015. Placering: 2;a

För mig var det jättestort att komma med i talanggruppen. Jag var oerhört nervös när jag skulle tävla den klass 3 jag skulle filma för att skicka in till uttagningen till talanggruppen. Det var en tävling på Rådalens BK. Ligger jättelångt från oss men det låg på vägen hem från några träningsdagar hos Gryms uppfödare. Hon hade tipsat om en jättetrevlig tjej som var medlem där och också skulle tävla. Som redan var med i talang. Hon skulle kunna filma. Helt säkert, sa Josse! Den tjejen heter Marika Hansson. Såklart filmade hon, Grym skötte sig, jag skötte mig och vi hade en film som jag nöjt kunde skicka in till talanggruppsuttagningen.

I ett gäng som jag tränar med ingår Eva Thorstensson. En oerhört skicklig hundtränare med massor av tävlingsmeriter. Jag kommer ihåg hur hon kommenterade mina tveksamheter om att komma med i talanggruppen. -Klart du kommer med, vem skulle putta undan dig, så bra som ni är? Om nåt år kommer du att tävla i blågula svenska landslagsdressen. Kära Eva, så mycket styrka dom orden gav mig!

Att komma med i talanggruppen, till SM, i landslagsgruppen, till NM, till VM är ett mål i sig. Men om jag inte tänker tanken på vad jag ska göra av den möjligheten redan från start är det svårt att ladda om.
Det jag egentligen har som mål är ju att kunna leverera på dessa stora mästerskap. Jag måste ta för självklart att jag är minst lika bra som dom andra, men med den skillnaden att jag kan snäppa upp en nivå till när det verkligen gäller.

Grym

Det har inte varit det lättaste. Jag förstår också att jag gjort bra saker med Grym eftersom vi kommit så långt på vår inte allt för krokiga väg. Jag vet att jag är en snabbtänkt och innovativ hundtränare. Jag är helt medveten om att jag är så envis att jag tränar på till jag får det att fungera. Men vet du, det är lätt att bli lite starstrucked av skickliga hundtränare som varit med på högsta nivå i många år, med fler hundar, som är så oerhört strukturerade i sin träning och sin dokumentation. Det är lite svårt att ta för självklart att jag också ligger i den toppen. Jag är ju fortfarande en ung tjej vars favoritsysselsättning är att utvecklas med sin hund. Men nu är jag där och jag jobbar på att se mig själv som en mogen kvinna med stor erfarenhet av hundträning och framgångar i allehanda hundsporter.

Grym är inte så komplicerad att tävla egentligen. Det som är mest komplicerat i vårt tävlande är att jag ska tagga till det där lilla extra. Tagga till så där ordentligt så att min starka energi håller honom där han ska vara. Så att han inte har en chans att ens försöka förstå vad vi ska utföra härnäst. Han ska bara följa mig och och min information. Inte ta en massa egna beslut. Min svåraste uppgift på tävling är att hålla oss i samma starka bubbla. Hela programmet. Allt det andra har vi ju tränat så mycket på så det ska gå av sig självt.

För att jag ska tagga till sådär bra behöver jag utmaningar. Jag får ofta skapa utmaningar åt mig själv inför tävling. För att min hjärna inte ska lägga i autopiloten och bara göra. Utan verkligen anstränga sig. Så ett VM är en utmaning i min smak.

JAG SER SÅÅÅ MYCKET FRAM MOT ATT TÄVLA VM I MOSKVA MED DET OTROLIGT KOMPETENTA SVENSKA LYDNADSLANDSLAGET!

 

 

Tankar för dagen…

Igår besökte vi vår eminente och påhittiga kiropraktor. Vi ägnade rätt mycket tid åt att skapa bra övningar till Grym. Gå och backa i motlut och medlut, gå med framtassarna på en skateboard, skänkelvikning, belastning på pilates… Till slut hade Grym verkligen gett upp, han var helt slut i musklerna.
Jag fick också ett anpassat träningsprogram som vi testade igenom på mig och jag fick i hemläxa.
Imorse var jag heelt slut i kroppen och väldigt trött. Grym låg kvar i sin korg när jag sent omsider gick upp. Vi ruskade igång kropp och knopp och gav oss iväg till Sandviken för att träna med Jennie, Emma och Linnea. Som vi bestämt. Trots att det var motigt. Dukade planen med fartmoment. Blev plaskblöt om fötterna i det långa blöta gräset. Värmde. Lusten börja komma tillbaka. Belönade några bra ingångar på plan, nu började vi ha kul. Skickade på rutan, full fart till kon och ruta. Full fart i belöning. Full fart i hopp-apport. Bra fokus och engagemang i fria följet.

Vi gjorde båda gruppmomenten i följd med SiG sist. När jag kikade runt hörnet efter 1,5 minut ser jag min trötta hund kämpa på. Han har halkat ner på höften men håller sig sittande. Han har väldigt hög förväntan i sittandet i vanliga fall men nu var det kämpigt. När de andra går tillbaka belönar jag ur honom och tokbusar bakom gömmet.

Så trött, så mycket träningsvärk. Ändå ger vi oss ut och tränar, fast det är tungt, fast vi gärna velat ta sovmorgon och vilodag.  Är det det som skapar gemenskap? Är det det som skapar framgång? Är det det som gör att vi orkar leverera två dagar i rad på tävling?
Jag tror det. Fråga vilken toppidrottsman som helst. Det är inte alltid roligt att träna, men det behövs göras. Vad vann jag på dagens träning? Jag tog oss ur en trött och sliten känsla och stoppade in oss i vår bubbla där vi jobbar på, håller fokus och har roligt. Kan vi på träning så kan vi på tävling. Om jag är övertygad om det, så hänger Grym på.

Fagerstatävlingen

Upp som en sol, ner som en pannkaka… Jag fick inte till det som jag tänkt. Inte alls. Åh, vad besviken jag var när vi klev av planen sista gången för dagen. Jag lyckades inte lotsa honom ända fram. Han var inte klar för uppgifterna som jag brutit upp och inte hunnit sätta på plats igen.
Nu så här några dagar senare, när jag grottat ner mig i tentaspurt och klarat av tentaskrivning har jag repat i mig. Jag har en plan. ( Har ni hört den förut?) Jag lägger om träningen rätt rejält, släpper kontrollen, ger honom mer ansvar och tydligare signaler. Känns lite läskigt men det verkar som han börjat förstå vad jag är ute efter. Jag återkommer när jag testat av i lite hetare miljöer.
Fotograf: Sofie Gustafsson (sofiegustafsson.se)

Blanda svårt och lätt

Vissa saker är lätta och andra är svåra. För alla. Såväl hundar som människor. Men ju fler gånger vi fått prova ju lättare blir det. Även med sånt som redan från början är lätt.
Grym har en tendens att ta ett liitet omtag/”tugg” på träapporten i återgången, ca 4-5 meter från mig. Ungefär på det avståndet där tempo blir lite lägre inför ingången. Det kan även komma lågt ljud någon enstaka gång precis när han sätter sig. Jag tolkar det som en liten osäkerhet inför att bära nåt och ha högt tempo mot och nära mig. Vi har aldrig varit oense om just den detaljen men på nåt sätt är det ändå lite negativt laddat att springa fort mot mig med något i munnen.
Jag har lagt ner massor med tid på gripanden med klipp i bettet, kunna springa fort med apporten, vända samtidigt som han griper, alla slags möjliga och omöjliga material, tyngder, storlekar. Och han är riktigt bra på det.

Vid närmare eftertanke är det just ingångar och vara vid min sida som vi tränar minst på i apporteringen. Såklart är han minst genomarbetad i den detaljen.
Så vi slår nu två flugor på smällen. Jag gör gärna fler saker på samma gång… Grym har ju även en del ljud för sig i fria följet om han inte riktigt är med på vad som händer.
Projekt fotgående med liten apport i munnen är inlett. Han får mycket träning i att bära nära mig, I varje halt gör vi ett avlämnande med godisbelöning, in med apporten och fortsätter. Jag håller fotkriterierna och ”bärakriterierna”.
Nyttan? Ju mer vi tränar på nåt, desto enklare blir det. Hur svårt kan det vara att gå fot utan apport i munnen? Hur svårt kan det vara att vara att röra sig nära med apport i munnen? Jag får massor av tillfällen att belöna avsluten på apporteringen. Utan föregående apportering. Vid varje belöning värdeladdas beteendet.

Just nu har jag en hund som har en hel del ljud för sig i fotgåendet, men inga omtag, what so ever. Jag har en hund som har en betydligt större förväntan i halterna/avlämnningarna. Nu jobbar vi igenom det här till han är helt bekväm i allt det nya. Sen ska vi utvärdera vad som hänt med ingångar från en hel apportering. Återkommer mer reflektion om två veckor.

Konsten att styra upp och hålla sig i bubblan.

Tränade med kommendering ikväll. Två länkar hade jag planerat.
1. Vittring(fokus på säkert beslut), fritt följ(fokus på att styra upp och träna som vanligt), slät inkallning(fokus på snabb ingång i avslut)
2. Ff (träna som vanligt), Vittring(säkert beslut) Zäta(uppmärksam mellan skiftena)

Det här fria följet, har kommit att bli vårt värsta moment. Eller mitt värsta kanske jag ska vara ärligt och säga. Hur svårt kan det vara att träna på som vanligt fast jag har kommendering? Av Stina som är den som känner oss som ekipage absolut bäst. Tydligen skitsvårt! Jag hade bestämt mig för att stötta, bekräfta muntligt, rätta till och inte lyda ”språng marsch” eller ”moment slut”. Men tro på själva den, att jag föll in i den passiva känslan och bara gick. Jag var olydig som planerat, men jag var inte där för Grym. Inte där som den trygga föraren som behåller  ansvaret för uppgiften och ser till att vi båda är kvar i bubblan. Shame on me!
Inför länk 2 hade jag läxat upp mig själv och varit tydligare när jag preppade mig. Tydlig Hilding, TYDLIG! Och då gick det ju så där bra som jag vet att det kan vara.
Tummar med mig själv på att jag ska ändra på detta. Vilket förmodligen innebär hårt arbete på flera plan. Det ligger så mycket bakom, men det tar jag i ett annat blogginlägg!

Nu satsar vi fullt ut!

Allt man gör som ska bli riktigt bra kräver såväl hårt arbete som prioriteringar. Jag har tagit ett beslut att satsa på att komma med i lydnadslandslaget. En tanke tar mig inte till målet, nu är det tagit till en nivå som är officiell, bara att kämpa nu.
Ett mål är inget mål utan tidsaspekt så jag ger satsningen 2016 ut. Jag har två år på mig från nu. Grym är fem år, en mogen man som fortfarande tycker detta med träning i allmänhet är skitkul och lydnadsträning är LIVET! (Kan det ha ett samband med att jag också delar dom värdena?) I två år kommer jag att prioritera träningen av Grym och mig.

Vi behöver båda utvecklas på flera plan.
Fys – mest jag som måste komma ikapp och bli starkare och mer vältränad. Grym ska hållas i den kondition han har och fortsätta vara hel.
Mentalt – Grym behöver tryggas i alla miljöer, inför oförutsedda händelser, presenteras för olika typer av tävlingsledare. Han måste få större möjlighet att skapa sig bra erfarenheter och han behöver göra det ofta. Det är upp till mig.
Detaljer – Vi två har olika detaljer som måste bli bättre, hela ansvaret ligger på mig.
Uthållighet – Grym klarar detta om jag håller skärpan.
Helhet – ALLT måste vara av högsta kvalitet. Mitt ansvar igen!

Jag kommer att fungera som såväl coach och utövare. Jag kommer att behöva hjälp med min egen utveckling. Jag vet vilka människor jag har omkring mig som har kunskap att lotsa mig framåt.

Vi ska bli ett vinnande team, jag och Grym!