4 veckor

Det har hänt en del sedan sista tävlingen. Den där uschliga tävlingen i mars när det var väldigt få delar som satt. Sedan dess har jag gjort om rätt mycket i vår träning. Då, inför den tävlingen hade jag brutit upp en hel del moment för att förbättra detaljer utan att hinna få ihop helheten och tryggheten i det nya igen. Dålig planering. Gör om och gör rätt… Nu har jag lagt mycket tid på att värdeladda alla detaljer i alla moment och försökt hålla en jämn förväntan på alla delar. Vi har jobbat med helhet och kedjor med inslag av överraskningar. Framför allt har vi tränat mycket. Mycket mer kommendering än vanligt. Känns som vi har rekord i antal besökta klubbar den här perioden. Det har gett effekt. Han gör det han ska om han förstår och jag ger rätt info.

MEN det är två detaljer som gjort störst skillnad.

1. Belöning
Jag har alltid använt häftiga belöningar. Godisburkar på snöre. Skinnkampisar. Små gappaybollar. Externa belöningar. Kastade belöningar. Kampbelöningar. Belöningar som han fått ta under armen, på min högra sida, i godisfickan. Han älskar att ruska livet ur grejer. Han är otroligt förväntansfull när jag öppnar locket på burken. Det är såå häftigt att få moffa godis ur fickan.
Så på en rastningspromenad fick Grym lust att träna och jag hade inga belöningar med mig. Så jag tog kopplet. Lite tråkigt till att börja med så jag fick ju verkligen engagera mig. Vi lekte verkligen tillsammans istället för att han tar för sig av belöningen och roar sig själv. Vilket otroligt genombrott det blev. Så fort han fick sitt koppel (på olika sätt och från olika ställen) bjöd han mig lek, var fysisk på mig. Och jag roade mig också. Samarbetet i övrigt fick sig också en rejäl skjuts. Engagemang is da shit!

Fotgående Grym

2. Jag satt ner foten i fria följet
Grym har rysliga bekymmer över koner och annat roligt på planen och kliver då och då ur fria följet. Inte så han går därifrån, men sneglar och är inte ”där”. Jag har jobbat länge med olika metoder. Ökat förväntan, gjort udda övningar, satt på hjälpsnöre. Velat ha honom att ta initiativet. Så här i efterhand kan jag konstatera att han aldrig bjudit mig fotpositionen vare sig på planen eller på promenad. Det är inte ett beteende han använder för att få uppmärksamhet eller belöning. Lade först lite tid på promenader för att få honom att göra det. Gick riktigt bra! Gick bra på planen också. Men så var vi delaktiga i en träning av kedjor med publik. Näe, då var han där igen. sneglade och försvann mentalt. Då lackade jag ur. Tog honom i halsskinnet och talade om med trött och besviken stämma att ”nu gör vi det här på mitt sätt din drummel”. Han är känslig för all närhet och sura miner. Åh, jädrar anacka vad han ansträngde sig. Full koncentration, fina detaljer och uthållighet. Skitgubbe! Så enkelt var alltså det. Nu behöver jag bara göra rysligt små signaler för att han ska förstå att han ska anstränga sig. Jag tror till och med att han tycker det är skönt. Raka rör, inget krångel. Fria följet är nu som en dans! Jag är lite nykär i min hund!

Utdelningen för denna förändring kom som ett brev på posten. Vid helgens rankingtävling var vi närvarande båda två, hela tiden. Vi kommunicerade mellan momenten och jag hade honom i rätt känsla hela tiden. Det blev några missar men inget som stör, dom fixar vi lätt till. Vi kom på delad 6:e plats. I ett tufft startfält! Wiiiihooo, vi är på gång nu. Längtar till nästa tävling!
Belöning m koppel

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s